När violinisten Anne-Sophie Mutter besökte Stockholms konserthus för några år sedan fick hon Beethovens Kreutzersonat att mullra allvarsamt och lät sin virtuositet överglänsa allt med musik av Lutoslawski. När hon i torsdags återtog scenen visade hon i stället fram en svängig och avkopplad Brahms och en nordiskt vemodsmättad Mozart. I stället för att själv helt dominera – något hon annars är ganska bra på – släppte hon nu gärna fram kompande Lambert Orkis briljanta pianospel. Han visade sig ha en häpnadsväckande förmåga till dynamiska spetsfundigheter och rafflande linjespel; Debussys violinsonat kläddes av in på bara sextondelarna. Och den behöver inte skämmas utan sina impressionistiska slöjor!

Anne-Sophie Mutter undviker inte ny musik, men det mest rafflande som bjöds i torsdags var Bartóks andra violinsonat från början av 1920-talet. Med intensiva vibraton och softat spel rundade hon dessutom av alla hörn och ojämnheter och gjorde musiken mer än nödvändigt inställsam.  Men Mutter blir aldrig patetisk. I César Francks violinsonat lyckades hon med långa intensiva bågar tygla musiken trots att pianot stormar fram i en måttlös känslostorm.  Göran Persson