Bakom den skarpt konturerade men sensuellt mörka rösten, de genomträngande och samtidigt skrattande allvarliga ögonen, var Frank Zappa en genuin och i allra bästa bemärkelse naiv person. Ett musikaliskt naturbarn, en speleman som mitt i sextiotalets avantgarde och Beatlesrus tog ut kontrakursen och gjorde rå musiksatir av sin samtid.  Han var en mycket produktiv person som gärna koketterade med sin arbetsnarkomani men också hann med att göra nästan femtio plattor.

Däremot var det inte många som i längden stod ut med honom och tvärtom – musikerna var i hans ögon bara verktyg som han slet ut i rask takt. Legendariska Mothers of Invention som med Zappa bland mycket annat gjorde den underbara parodin på Beatles Sgt. Peppers-platta, We”re only in it for the money, bytte ofta medlemmar.  Men för Frank Zappa var det samtidigt ett kontinuerligt sökande som till slut ledde fram till den tyska elitorkestern för nutida musik: Ensemble Modern från Frankfurt där trådarna på något märkligt sätt löper samman.

Tillsammans med Zappa genomförde de projektet The Yellow Shark, Den gula hajen, som inte bara är ett musikaliskt slutdokument utan också en underbar blandning av experimentell instrumental teater, tysk kabarettradition och konventionell modernistisk musik i light-version, allt spelat med extrem skärpa, härligt swing och komikladdad distans.  Att Ensemble Modern är en av vår tids mest virtuosa orkestrar visade de vid konserten i Globens annex i måndags kväll, inte bara genom att spela Zappa utan också några av hans stora förebilder: Conlon Nancarrow och franskfödde amerikanen Edgard Varse. Båda udda utforskare av ljudens, rytmikens och den mänskliga förmågans värld. Nancarrow som stansade rytmiska ospelbarheter i pianorullar och Varse som utnyttjade både inspelade ljud – konkret musik – och elektronik för att få klangstrukturerna dit han ville.  I den dynamiskt färgskiftande Déserts, Öknar, för blåsare och slagverk avbryts ensemblen vid flera tillfällen av ett brusande collage av ljudexperiment.

Här är det lätt att se Varse framför sig som en ljudforskande knasboll på jakt efter sanningen.  Vid konserten i måndags kväll projicerades dessutom konstnären Bill Violas kontrastförstärkande och av Ensemble Modern specialbeställda film på jätteduk bakom ensemblen.  Nancarrows rytmiskt maxade men melodiskt romantiska etyder omskrivna för orkester ligger däremot musikaliskt betydligt närmare Frank Zappa. Där finns en distanserad humor som går igen också i Yellow Shark-musiken.

Hur Mothersmedlemmen Ruth Underwood somnade under marimban och gav namn åt en låt är en historia som trots alla rytmiska finesser och avancerade slingor lätt slinker in i musikmedvetandet. Och med ett leende på publikens läppar svischar G-spot Tornado förbi som ett lättflyktigt melodiskt rus.  Det är underhållningsmusik på mycket hög nivå, betydligt mer infallsrik och spännande än de tunna och pretentiösa försöken att vara ”svår” som Zappa gav sig in i tillsammans med tonsättaren och dirigenten – och årets Polarpristagare – Pierre Boulez på åttiotalet. Med Yellow Shark kom han tillbaka under sin gamla paroll: Vad som helst, när som helst, var som helst – av inget skäl alls.  Frank Zappa dog i prostatacancer 1993. Göran Persson