Att hålla en jättepublik på helspänn med fyra tunna strängar och en stråke hästtagel är verkligen inget för veklingar. Violinisten Cecilia Zilliacus, som förra året vann solistpriset och påpassligt engagerades som artist in residence av Sveriges Radio P2, kanske verkar ung och spröd, men har i själva verket alla egenskaper som krävs. Med Bachs mäktiga Chaconne ur d-mollpartitan för soloviolin satte hon sig omedelbart i respekt vid torsdagens konsert i Berwaldhallen. Ur halsbrytande linjeklyvningar och avancerat ackordspel lockade hon elegant de melodiskt bärande delarna. Variationernas invecklade strukturer och komplexa kontrapunkt fick här inte bara en diabolisk utan även en vilsamt tillbakalutad dimension.
Kanske var det en hörselvilla, men av tonflödet bildades plötsligt en strof ur Evert Taubes Nocturne! Att få sig svensk romantik, som Emil Sjögrens Poem för violin och piano, till livs efter Bachs Chaconne blev lite som att dricka läskeblask efter ett årgångsvin. Sött och så, men ganska platt. Nu kunde man ju lyckligtvis glädjas åt Anders Kilströms lyhört avspända pianoackompanjemang och Zilliacus intensiva ton. Härligt bubbel blev det dock i Igor Stravinskys Divertimento. Musik som handlar om HC Andersens snödrottning och ursprungligen tänkt som balett. Det är melodier av Tjajkovskij som förkläddes till oigenkännlighet på 1930-talet av en Igor på bästa humör. Första satsens boogie-woogie-komp bryts plötsligt av en tango i bergsprängarklass. Och såväl Zilliacus som Kilström ger musiken en intensitet som skulle imponera i vilken argentinsk danssalong som helst.
Just den här musiken kan man även höra på parets cd, som nyligen gavs ut på Caprice. Med den i spelaren bör man även zappa fram till spår nio, Sven-David Sandströms Diabas för soloviolin, och höra hur detta stycke skrivet för en mikrofonförstärkt fiol i svart granit, låter på en vanlig. Eller varför inte låta sig slås omkull av både Kilströms och Zilliacus fingerfärdighet i Tzigane, ett hypervirtuost stycke för fiol och piano av Ravel.
Göran Persson