Mycket har hänt sedan pianisten Bengt-Åke Lundin presenterades som ung och lovande för två år sedan. Då helt okänd, nu utvald ”husartist” vid Sveriges Radio och en av få som med självklarhet kan göra en egen pianorecital i Stockholms konserthus stora sal.  Torsdagskvällens konsert började lite spänt. Franz Liszts Rhapsodie Espagnole hanterades med en närmast maskinmässig noggrannhet som förtog en del av engagemanget. Musikens olika nivåer plattades ut till en välspelad men lite trist musikmatta.  Nyckfulla nattfjärilar, sorgsna fåglar och böljande båtar i Maurice Ravels musikaliska spegelbilder i Miroirs, behandlades däremot med lätthet och elegans. Men återigen i Spanien och Ravels nattliga serenad Alborada del gracioso tycktes han stelna till och hamnade på ett stickspår. Henrik Strindbergs Fyra stycken från 1990 framstod under Bengt-Åke Lundins händer först som snitsiga improvisationer i Keith Jarretts anda, men förändrades under spelets gång till musikaliska historiedrömmar. Melodiskt framskymtade ibland Prokofjev, och klangligt – särskilt genom den speciella ”rökigheten” i diskanten – den franske tonsättaren, mystikern och fågelimitatören Olivier Messiaen.  Lundins spel är ofta kraftfullt och attackerande. Han har dessutom en härlig förmåga att vara brutal och distinkt på samma gång.  Och som den sanne ädelvirtuos han är lyckades han göra Rachmaninovs andra pianosonat till en riktig rysare. De breda ackorden och de vansinniga löpningarna sammansmälte till ett effektfullt och koncentrerat vredesutbrott som fyllde varenda kubiktum av Konserthusets stora sal.