Efter att ha prickat in det mesta vid musikgissningstävlingen som man åtminstone för femton år sedan måste genomgå för att få börja plugga musikvetenskap i Uppsala, hade självkänslan växt till grandiosa proportioner. Musikens hela värld var min och bara min. Enkelt beskrivbar med tonarter, opusnummer och harmoniska analyser: T, S7, D, T, SP (S, D7, T), D som inledningen på ett preludium av Chopin kunde skrivas.

Känslan av att kunna förklara och beskriva var fantastisk, men kortvarig. Plötsligt blev svaren dunkla eller otympliga. Rytm beskrevs ”såsom en i det aktuella nuet försiggående organisation eller strukturering av tiden i form av tidsgestalter, en syntetisk gruppering där grupper eller gestalter bildar kontinuum där rytmen förnyar sig själv och dess grupper formar sig till än större tidsgestalter”.

Samtidigt gjorde de ontologiska frågorna om verkidentiteter vid aleatoriska förlopp, historiska dimensioner och extemporering musiken till ett ännu mer spännande och fullständigt bottenläst mysterium. Också den trivialaste lilla snutt visade sig innehålla en oändlig räcka parametrar och tolkningsmöjligheter.  Den första upplevelsen av att på alla sätt kunna förstå och omfatta hela musikvärlden var egentligen över på några timmar. Men de där timmarna ger i ett minnesperspektiv en förnimmelse av hur tonsättaren Alexandr Skrjabin kände sig mest hela tiden.

För en Tatjana Schloezer lämnade han Vera och sina fyra barn. Med henne som supporter gled han in i en superegocentrisk värld där hans egen kreativitet och genialitet blev den allt överskuggande angelägenheten.  Med Nietzsche som förebild fyllde han sina anteckningsblock med osammanhängande filosofiskt klotter och ett poem – Le pome de l”extase – som senare blev ett orkesterverk.  Han uppslukades helt av tidens fanatiska dragning till mysticism, som i hans huvud fick tydlig ackordform.

I sin fenomenala självupptagenhet började Skrjabin för sitt inre också se färger som skiftade med olika tonarter. Ett brett C-dur klingade rätt. G och D slog i orange, och i spannet mellan D, A och E fanns en klar gul strimma innan det förvandlades från mjukt grönt i E till hårdare blått och violett i H och Fiss/Gess. Dess, Ass, Ess, B strålade ultraviolett/infrarätt och F metalliskt på gränsen till rött – och kvintcirkeln sluts.  Skrjabin övertygades om en ny syndaflod, en kataklysm som skulle ge upphov till en helt annorlunda generation människor.

Ett nytt Nirvana skulle komma ur hans egen prometeuska kreativitet och kombinera alla konster och tilltala alla sinnen i en fullkomlig syntes.  Hans sista orkesterverk blev följdriktigt en symfonisk dikt för stor orkester, kör, piano och ett ”färgklaver”: Prométhée: Le Poème du Feu. Färgklaveret skulle på något sätt som man inte riktigt vet projicera färger och färgmixningar i takt med musikens klangskiftningar.

I Skrjabins eget huvud var allting antagligen glasklart, ändå har ingen riktigt lyckats förstå färgklaverstämman som notationsmässigt omsluter en oktav och finns inskriven överst i partituret.  Alla ljusdesignade framföranden av Prométhée är och kommer att förbli rena gissningarna.  Det finns dock en utmärkt inspelning av musiken i Prométhée på BIS med Stockholmsfilharmonikerna och Leif Segerstam. Färgen får man hålla med själv.  Göran Persson