Norman Lebrecht, den kontroversielle engelske musikjournalisten och Mahlerexperten, inledde i går ett seminarium i Grünewaldsalen i Stockholm konserthus och ställde frågan direkt utan krusiduller: ”Mahler, varför då? Vad är det som gör att vi sitter här och ägnar hela dagar åt honom och hans musik?”

Han försökte själv ge några svar. Bland annat att Mahlers musik har en sorts allmän moralisk giltighet och att han är en figur med vilken vi alla kan identifiera oss.  Änkan Alma Mahler har till och med lämnat ut hans sexuella tillkortakommanden och vi lider. Skvallerpressen har sannerligen sina exklusiva förebilder.  Mahler själv försökte i stället göra sig fri från allt: ”Ich bin der Welt abhanden gekommen” – ”Jag är borta från världen”, heter det i en av hans Rückert-Lieder, känslosamt framförd under seminariet av mezzosopranen Malena Ernman kompad av Anders Kilström på piano.  Ändå är han alltid närvarande med sina neuroser, sin rädsla, glädje och ängslan.

I dessa Mahlertider till och med personligen. Han finns dokumenterad på så kallade Welte-Mignonrullar där han spelar sin egen musik på piano. Det är en låda med mekaniska fingrar som spelar i stället för Mahler, vilket gör upplevelsen spökligt nära en äkta återuppståndelse.  Den väloljade informations- och marknadsavdelningen på Stockholms konserthus tyckte att det i samband med deras pågående Mahlerfestival, som nu införlivats i Kulturhuvudstadsåret, borde vara dags för ett rekord. I lördags framfördes därför pianoversionerna av alla Mahlers symfonier i ett svep, från tio på morgonen till elva på kvällen.

Före stenkakans, vinylskivans och cd:ns tidsålder var det ju pianot som stod för musiken i hemmen. Som klaverutdrag distribuerades operor och symfonier till de som hade förmågan att spela dem.  Men när orkestern reduceras till ett piano, eller två, som det oftast var frågan om när de 18 pianisterna spelade sig in i Guinness rekordbok, plattas musiken ut och blir mindre kontrastrik. Det är naturligt, en melodi som i en orkester först spelas av violinerna och sedan upprepas av flöjter och klarinetter, blir på piano bara en upprepning, inte en klanglig variation.

Samtidigt blir musiken betydligt mer percussiv vilket tillför den helt andra dimensioner. För plötsligt dansade Stravinskys Petrusjka fram under händerna på Yoriko Asahar och Mats Jansson i fjärde symfonin och kom tillbaka i den femte tillsammans med Janos Solyom.  Hyperromantikern Mahler visar sig i pianoutdragen vara modernist. Samtidigt bär musiken på en sorts arketypisk sentimentalitet som gör att människor plötsligt faller i gråt utan att egentligen förstå varför.

Jean Sibelius beskrev Mahlers musik som patetisk och full av slitna sentimentala slingor. Dessutom var andra symfonin teatralisk ”och mycket lätt att glömma”.  Visst finns det ett patetiskt drag i Mahlers musik. Det är därför den är så svår att göra sig fri från. Som Norman Lebrecht uttryckte det: det spelar ingen roll om den framförs avskalad och introvert eller explosivt och uttrycksfullt.

Publiken upplever ändå Mahlers öde genom hans musik. Hans mix av känslosamhet och finess, komplexitet och nervositet är lika gångbar nu som någonsin tidigare.  Musiken uttrycker helt enkelt våra gemensamma känslomässiga viktigheter. Det är sånt som i andra sammanhang kallas banalt. Göran Persson