Först en liten smäll som sätter fart på en violinton. Den fungerar som en stubin. Efter några gnistor från klarinetter, flöjter och melodiska slagverk antänds pianot – och då tar det verkligen fyr. Så börjar tonsättaren Lars Ekströms nyskrivna pianokonsert Rondo för piano och orkester – The Dream Age som han också kallat den – som uruppfördes av Niklas Sivelöv och Radiosymfonikerna under Niklas Willén i Berwaldhallen i går kväll.

En rapp och skarpskuren ström av toner formligen sprutade ur pianot. Och faktiskt var det solisten Niklas Sivelövs flödande spelstil som inspirerade Ekström att skriva musiken just på detta sätt.

Men tonströmmen har också sina motsatser. Ibland stannar flödet av och klingar ut i maffiga mollackord, nästan som Rachmaninov. Men snart spricker den fina och ordningsamma dysterheten upp, ackorden flippar ur och blir på något underligt sätt nästan neurotiskt breda innan de helt krackelerar. Ekström säger sig inte ha sneglat på den stora romantiska pianokonserttraditionen, ändå finns den nedärvd också i denna drömåldersmusik.

Inte minst är virtuositeten – som Niklas Sivelöv behärskar den in i minsta detalj – ett gemensamt drag. Förutom själva antändningen i början är pianot i centrum under hela konsertens trettio minuter. Inte ens de massiva stråkackorden som bredde ut sig likt stora gardiner eller de tunga både bleck- och träblåsklangerna kunde ta ifrån pianot rollen som den självklara medelpunkten.

Lars Ekström, som även undervisar i komposition på Musikhögskolan i Stockholm, har lämnat de udda spelarterna och den beskrivande musiken från förr bakom sig. ”Nu”, säger han, ”får tonerna representera sig själva”. Han använder sig av de gamla hederliga musikaliska ingredienserna melodi, harmoni och rytm och i det här fallet väl beprövade formtyper som rondo och solokonsert. Men ingen ska inbilla sig att något är förutsägbart. Därför svänger det också om denna synnerligen explosiva pianokonsert där gränserna oupphörligen testas.  Göran Persson