Som vanligt flödar Sommar-Sverige av klingande dramer när operan tar semester från de vanliga institutionerna och söker sig till andra spelplatser. På Tottieska malmgården på Skansen spelar den lilla Mälardalsoperan en underbar vulgoopera i miniatyr av Carl Stenborg. På Kungliga operan hade han på 1770-talet triumferat i rollen som Acis i Händels Acis och Galathea men på pappa Petters uppdrag gjort en musikalisk parodi på storyn. Föreställningen gick i flera år på Petter Stenborgs egen teater i Humlegården. Så antikens hedervärda herdeliv har flyttats till Djurgårdsslättens myllrande nöjesliv med krogen Tyska Paradiset i centrum. Händels herdinna Galathea har förvandlats till den kåta krognymfen Dorothea och herden Acis till tyske skoflickaren Casper. Cyklopen Polophem ersätts av skolmästaren och före detta korpralen Dunderbom.
Och roligt blir det. Per-Olov Sahls sansade bearbetning av musik och text har behållit det mesta av tidens anda, vilket bara förstärker intrycket av att det handlar om 1700-talets Glenn Killing i manegen, eller varför inte Lorry. Sölve Dogertz regi är lekfull och enkel men framhäver samtidigt sångarnas positioner i dramat, där Ulf Lundmarks oskyldigt naive Casper och Fredrik Zetterströms på alla sätt kraftfulle Dunderbom kretsar kring Birgitta Larssons storbystade Dorothea, och där Per Arne Hedins varmt töntige Simon blir som spagetti i famnen på Camilla Paulssons frodiga Catrinken.
Betydligt allvarligare i karaktären är Nordisk Kammaroperas version av Mozarts Cos fan tutte på Ulriksdals slottsteater Confidencen utanför Stockholm. Kanske hade de båda officerarna Ferrando och Guglielmo gestaltade av vältrimmade tenoren Per Håkan Precht och röstviga barytonen Michael Bartov lättat något på sina allvarliga anleten vid gårdagskvällens premiär jämfört med genrepets överdrivet stränga inställning. Underbart avväpnande och varmt humoristiska är i stället Magnus Lindéns konspiratoriska Don Alfonso och Gunilla Nygren Bartovs kammarjungfru Despina när Pernilla Malmbergs effektiva regi fungerar som allra bäst. Systrarna Fiordiligi och Dorabella gestaltade av Henriette Indahl och Kristina Porath lider större delen av föreställningen svårartade kärlekskval och skulle liksom sina trohetstestande tilltänkta behöva en dos glimt i ögat.
Det öppna scenrummet begränsas av dramatiskt långa gardiner som kanske skulle passa bättre i en wagnersk graalkammare än i denna 1700-talsburlesk. Och de flyttbara ramperna ser mest ut som en sorts mobil skateboard-bana och fyller en svag dramatisk funktion. Då fungerar den fantasifulla färgsättningen betydligt bättre i denna otrohetsfars som under Ingrid Wikströms musikaliska ledning spelas till och med den sjätte augusti. Göran Persson