Tonsättaren Anders Nilsson hade egentligen tänkt skriva sin nya pianokonsert med sig själv som solist. Men nu som förr tog ”materialet” överhanden och gled ifrån hans egen pianistiska förmåga. I stället blev det Mats Widlund som anförtroddes solostämman vid uruppförandet under Örebros lilla Nutida musikfestival i söndags.

Att Anders Nilsson avgjort är en intressant klaverkomponist visade han redan i Five orchestral pieces for piano 1990. Han har helt enkelt en ovanlig förmåga att få pianot att låta bra.  Ackordens sammansättning ger dem ett slags implosiv kraft, melodierna är genuint pianistiska.  Nilsson har gått från rytmiskt upplöst och nebulös musik till taktfasta partitur med klassiska kopplingar. Pianokonserten följer modellen snabb-långsam-snabb enligt italienskt 1700-talsmanär.  Efter en kort upptakt à la fransk uvertyr hoppar den raskt till en romantisk Rachmaninovpassage som leder över till vackra oktavmelodier, inte helt olika dem i Manuel de Fallas Nätter i spanska trädgårdar. Finalen bubblar av rytmisk energi, rockig puls och fräna soloinpass.  Intressantast är den korta långsamma mellansatsen där pianot härmar en ackordcittra och med snabba harmoniska växlingar mot en dröjande stråkfond framkallar en sällsam kontrastverkan.  Ändå ger konserten ett intryck av om inte idébrist, så instängdhet i det där tråkiga s.k. musikaliska materialet. Den lyfter aldrig.

I övrigt vilade ett genuint nostalgiskt drag över avslutningskonserten. Per Nørgårds Voyage into the golden screen är med sin spröda karaktär och jäsande klangträsk ett ovanligt lyckat exempel på matematiskt kalkylerad musik. Och ändå, i dag, så hopplöst ute. Däremot ingen skugga över Svenska Kammarorkestern och dirigenten Petter Sundkvist, som tog kontroll över såväl Magnus Lindbergs myllrande postmoderna orkesterpunk som finländaren Aulis Sallinens och islänningen Jón Leifs patriotiska självupptagenhet.