”Ni kan kalla mig Claudio”, sa han och gjorde entré i Berlins filharmoniska orkesters eget konserthus Die Philharmonie. Nu var det nya tider och många orkestermedlemmar trodde inte sina öron. Tilltala varandra med förnamn! Mein Gott!  Det är precis fem är sedan Claudio Abbado tog över efter Herbert von Karajan, som varit chef för orkestern sedan 1954, med livstidskontrakt. Och det var i ett verkligt brytningsskede – en månad efter Berlinmurens fall – som den vänlige italienaren begick sin premiär som chefdirigent för orkestern.

Mycket har hänt med denna symfoniorkestrarnas symfoniorkester sedan dess. Nära hälften av alla medlemmar har bytts ut, och medelåldern därmed drastiskt sänkts till omkring fyrtio år. Dessutom har Abbado infört övergripande säsongsteman – för närvarande antikens Grekland – som löper som en råd tråd genom generalprogrammet.  Men den kanske viktigaste förändringen är inriktningen på nutida musik.

För en dryg vecka sedan spelade orkestern Karlheinz Stockhausens Gruppen från slutet av femtiotalet. Ett jätteverk där orkestern delats i tre grupper med var sin dirigent. Musiken böljar fram i rummet som en gigantisk klangmobil, ibland totalt irrationellt verkar det, ibland i för alla tre grupperna gemensamma klangvägar.  Det är verkligen musik lämpad för den här orkesterns oerhörda klangmedvetenhet, och till just detta konserthus stora ljudrum. Däremot har alla delar av publiken ännu efter fem år inte vant sig vid Abbados modernistiska programpolitik.

När Gruppens sista klangkaskader lagt sig och publiken, eller åtminstone delar av den, börjar applådera händer något. Många reser sig och förflyttar sig mellan bänkraderna, och liksom orkestern tidigare delades i grupper delar sig nu publiken.  Plötsligt hörs ett första kraftfullt bu. En gång till. Ett helt gäng tvärs över lokalen buar. Ingen i publiken applåderar av artighet. Här gäller det att ta ställning.  Runt omkring mig tar ett annat gäng upp kampen med sina bravorop. Jag sällar mig till dem, och snart är duellen i full gång och pågår en lång stund. ”Jag är chockad” hör jag en dam reflektera över musiken på väg ut till halvtidsvila. Efter paus spelar Martha Argerich Tjajkovskijs första pianokonsert. Ingen falangbildning uppstår, publiken är enig. Och Abbado vet att efter spel som Argerichs kommer publiken alltid tillbaka, även om det samtidigt finns 1900-talsmusik på programmet.  Och det är lätt att se mönstret. I onsdags uruppförde Berlinarna ett nytt verk av orkesterns ”composer in residence”, György Kurtág. Efter paus räddades den konserten av pianisten Maurizio Pollini och Brahms första pianokonsert. Göran Persson