För några veckor sedan publicerade den tyska veckotidningen Die Zeit en underhållande artikel av Karlheinz Stockhausen som analyserat några gamla tyska rock-klassiker. Bland andra Popol Vuh och flum-bandet Tangerine Dream. Hans omdömen är bara något mer nyanserade än Janne Jingryds recensioner av årets Schlagerfestival-låtar i TV.
Stockhausen förundras över att pop-kompositörerna så envist håller fast vid simpla formscheman, regelbunden puls och att melodierna håller sig till några få toner och inte transponeras eller utvecklas mer. Dessutom tycker han att harmoniken är sötsliskig, konventionellt tonal, statisk och utan modulationer. Klangfärgerna begränsas av några få instrument som gitarr och trummor. Och, undrar Stockhausen, varför använder man sig inte oftare av polyfonisk teknik? Helt enkelt är popen varken virtuos, innovativ eller progressiv.
På en av Stockhausens olika hemsidor på internet finns en lång intervju med Björk, ursprungligen publicerad i Dazed and Confused förra året. Hon har läst sig till att Stockhausens skäl att inte använda regelbunden puls på något sätt handlar om andra världskriget. Men det är naturligtvis ett missförstånd.
– När jag dansar vill jag ha regelbunden puls. Med synkoper. Däremot tror jag att det musikaliska språkets evolution i Europa går från mycket enkla periodiska rytmer till mer och mer oregelbundna. En alldeles egen uppfattning som Stockhausen lägger likt ett raster även över pop/rock-musik.
Musikforskaren Carl Dahlhaus, som dog 1989, var övertygad om att giltiga värderingar om musik måste grundas på analyser av ”verkens” struktur, ställda i stil- och idéhistoriska perspektiv. Han menade också att det cirkulerar problematiska begrepp som ”originalitet” som inte alltid lyckas förena föreställningen om det omedelbara och oreflekterade med idén om det nya och oförutsebara. Ännu mer komplicerat är begreppet ”äkthet” som är en mix av förväntningen att musik ska utgöra det oförställda uttrycket för en tonsättares känslorörelser med föreställningen om det pålitliga hantverket som musikmodets motsats, bland annat.
Men både Jingryd och Stockhausen ger trivialt sett uttryck för en ”smak” som de eventuellt står får. Det är bara det att när Stockhausen sågar tysk meditations-pop i Die Zeit och menar att det måste till fler tonartsväxlingar för att det ska vara någon mening med den, handlar det naturligtvis inte om flum-popen utan om hans egen vissnade vision om en musikalisk utveckling som går från det enkla till det komplicerade. Omvärlden ska till slut komma ikapp och förstå finessen med hans komplicerade former och mönster. När Janne Jingryd sågar ballader i Schlager-VM är också det ett uttryck för en önskan om en annan, framförallt snabbare, schlagermusik. Frågan är bara om denna Jingrydska önskan verkligen är hans egen, eller om det här möjligen simmar en snabbviftande schlagerdirigent i den musikaliska vassen. Göran Persson