Thomas di Leva sjunger om själarnas gemenskap, kärlekens kraft och människan som biologisk och antropologisk varelse. Vid en fullsatt konsert i Moderna Museets trädgård i helgen drack han hela tiden vatten – vad det verkade – ur en klorofyllgrön vattenkanna. Rituellt skvätte han då och då iväg långa strålar ut över sin rabatt, den dansande publiken. En dopceremoni som förpassar publiken tillbaka till framtiden; till naturen och en datoriserad framtid.  Med sin breda gävledialekt melerad med engelska, sin gulblommiga sommarklänning och sin flower power-dans som mest liknar torrsim, är Thomas Di Leva en företrädare för en ny människa. Han klär ekologi, teknik, upplösta könsidentiteter, samförstånd och det lilla i det stora i en stark musikalisk dräkt. Med kraftfulla och ofta suggestiva melodier ropar han ut en strävan mot det individuella och naturliga, en frihetslängtan och dröm om global kärlek. Just här blir paradoxen tydlig. Di Leva upplevs med sina underliga kläder och egenartade kroppsrörelser inte alls som särskilt naturlig. Gränserna mellan natur, naturlighet och kultur kändes plötsligt diffusa.  Göran Persson