DET ÄR NÄR jag hör Pehr Henrik Nordgrens musik vid en kammarkonsert på Helsingforsoperan som lite av ett förståelsens ljus sprider sig i mitt huvud, trots salens mörker. Kontrabasisten och slagverkaren kan knappt skönjas; inte heller musiken. Det mänskliga är dolt bakom gester utan uppenbart sammanhang. Kanske finns det en alldeles underbar inre logik i räckan av ljudhändelser, men den går inte att upptäcka.
All musik behöver sannerligen inte vara enkel och kunna förstås. Men också det obegripliga måste finna någon form av resonans i lyssnaren. Denna musik drar sig däremot (medvetet?) undan alla försök till kontakt och kraften i den går förlorad. Här finns ingen energi, ingen laddning – något som absolut inte ska förväxlas med ljudstyrka. Nyss hade jag hört Gavin Bryars ensemble spela en skakande vemodig och mycket stark, men ljudsvag, gestaltning av hans egna reflektioner kring Titanics undergång.
l HELSINGFORS festspel. Vad har jag hört? Vad har jag uppskattat? Nu är tid för uppriktighet och det är möjligt att Erik Bergmans musik är bra, men bara lyckas dölja det alltför väl; kanske blir den festspelsavslutande nya operan Det sjungande trädet en omvändande överraskning.
Inte heller Einojuhani Rautavaaras sjunde symfoni kunde få mig ur känslan av meningslöshet och slentrian. Symfonin hade beställts av Bloomington Symphony Orchestra vilket inspirerat tonsättaren att plocka ut de möjliga tonerna ur orkesterns namn och av dem göra en melodi. Så trivialt, så dåligt, så fattigt! Musiken lyckades mindre övertyga om orkesternamnets melodiska förträfflighet än om Rautavaaras konstnärliga knypplingsarbete.
Med Tjajkovskijs violinkonsert i händerna på Viktoria Mullova och dirigenten Leif Segerstam vändes det mesta rätt igen. Här fanns intensiteten, drivet och kontaktviljan. Likaså i Anders Hillborgs violinkonsert – något av det mest upplyftande som komponerats i Sverige på senare tid. Swing, allvar, humor, identitet, linjer, sex, eftersinne, briljans och bländande skickligt gestaltat av violinisten Anna Lindal vid öppningskonserten.
Visst är det som Esa-Pekka Salonen säger inte särskilt stor skillnad på musik och musik. Grundelementen – puls, rytm, harmoni och melodi – har oerhörd vikt överallt i världen. ”Det hör till konstskapandets paradoxer att den mest hänsynslösa subjektivism i allmänhet leder till det mest allmängiltiga resultatet”, menar den finske tonsättaren Magnus Lindberg. Javisst, eftersom det öppet subjektiva också är det mänskliga. Arg eller glad, enkel eller svår, datorstyrd eller präntad finner mänsklig musik oftast sin lyssnare. Göran Persson