Alltid en cigg i nypan. Ofta fräck, men alltid generös, gärna grov och med en humor som Woody Allen. Länge tillhörde han världens jet set: glamorös, snygg, pratsam och rik.  Men han var inte alltid en bra dirigent, Leonard Bernstein. ”Sanningen är att jag är en musiker som utför olika sorters musikaliskt arbete, allt från att komponera till att undervisa, däribland också vad som är känt inom den kommersiella skivindustrin som att dirigera”, menade han själv.  Konserter med så kallad klassisk musik är i allmänhet välartade tillställningar där utbildade, ordentliga, uppklädda människor sitter tillsammans och lyssnar på genomtänkt och artikulerad musik. Det vilar ibland något motbjudande, nästan obscent präktigt över dem. Leonard Bernstein är för mig symbolen för ett musikaliskt-mänskligt motstånd mot en typ av förstockad och skenbar idyll som tar skydd bakom Bach, Mozart, Ligeti och Mahler.