Det är kallt i Amsterdams ”Red Light District”. Här som på så många andra ställen runt om i världen är människor beredda att offra allt, till och med själva livet, för en upplevelse. Att drogmissbrukarna dras till området och vandrar omkring som levande lik i det röda skenet vid kanalen är fullkomligt naturligt och självklart. Här korsar människans överlevnadsdrift den självförgörande. Det är vemodigt men fascinerande. Närmast de upplysta fönstren går ett stråk av hungriga blickar. Ingen annanstans i Amsterdam är trängseln så stor som här.

Också i Stedelijk museum, Amsterdams stora museum för modern konst, är det trängt. Vi sugs in i de stora salarnas konst. Plötsligt samma känsla. Som blicken hos den dildosugande kvinnan i fönstret slår amerikanen David Robilliards lika barnsliga som fruktansvärda textningar in i magen: ”Hot males served all day”, ”Disposable boyfriends”, eller: ”I had safe sex last night” / ”Really” / ”Yes, I went home alone”.  De naiva präntningarna på vitt papper skriker ut en frustration som hos en svältande på restaurang. I det samtidiga bejakandet och förnekandet finns en desperat polaritet: JA, JA, JA – NEJ, NEJ, NEJ! Poemen genererar samma brutala men vemodiga energi som prostitutionsstråkens exponerade kroppar.  Utställningen heter ”A Roomful of Hungry Looks” och pågår till den 1 juni. David Robilliard dog i aids 1988, 36 år gammal. Göran Persson