Om inte tonsättaren Olivier Messiaen hade fått upp ögonen för de mäktiga kanjonbildningarna i Utah hade han förmodligen aldrig åtagit sig uppdraget att skriva musiken inför USAs 200-årsjubileum 1976.  Nu blev det ett jätteopus i tolv satser och tre delar med halvannan timmes speltid, Des canyons aux étoiles. I en lite sned översättning till svenska har det kallats Från öknen till stjärnorna.  En andlig resa från, som han själv skriver: ”klyftornas djup upp till stjärnorna – och ännu högre, till de uppståndna i himlen, för att lovprisa Gud i hela hans skapelse: jordens skönhet (dess klippor, dess fågelsång), den fysiska himlens skönhet, den andliga himlens skönhet”.

Med citat från Bibeln, antiken och Orienten som utgångspunkt har Messiaen noga beskrivit musiken som ytterst handlar om lovprisning och kontemplation. Och fåglar.  I Bryce canyons purpurfärgade miljö låter han amerikanska gyllingar, rödhakesångare, nötskrikor sätta ytterligare klangkolorit på prakten. Klangligt är Des canyons aux étoiles inte så avlägsen hans betydligt mer kända fågelstycken i Oiseaux exotiques för piano och orkester.

Pianot har en huvudroll också i Des canyons. Men liksom Stockholms blåsarsymfoniker, Snyko och Kroumata under Anders Loguins ledning inte kunde frigöra sig från det alltför allvarsamma gestaltandet hade Roland Pöntinen problem med att dra fram väsentliga konturer ur pianostämman.  Fantasins flöde frös och Messiaens fantastiska förmåga att låta musiken stiga från mörkret upp till himlens vidunderliga känsloljus – i det här fallet Zion Park, den himmelska staden – var svår att uppfatta.  I stället för att förmedla en uppriktig fascination inför färgerna, djupen, de utbuktande tornen och alla svarta djupa hål lät det mer som ett försök till beskrivning. Dock saknades inte ljuspunkter. Förutom Esa Tapanins hornspel också sjunde satsens rytmiskt rockiga klippbeskrivningar – kanske ett utslag av Messiaens underfundiga humor! – som med skärpa accentuerades av Pöntinen och åttonde satsens fräna klättringar där ackorden vänder runt och slår i blått.  I alla fall om man likt Messiaen kunde höra i färger.  Göran Persson