Det borde inte behöva anordnas något som heter Ladies Next, den långa serie konserter med kvinnligt musikskapande i centrum som pågår i Kulturhuset och på andra platser i Stockholm under kulturhuvudstadsåret. Samtidigt har de konstnärliga ledarna Monica Jakobson Dikanski och Marie Selander förmodligen rätt när de hävdar att musiklivets kvinnor inte har samma möjligheter som männen.
Men det är en tid som snart är förbi. På kompositionslinjen vid Musikhögskolan i Stockholm blir tjejerna fler och fler, och i elevorkestern har killarna svårt att hävda sig. Åtminstone till antalet. Även om det går långsamt retirerar till och med manliga bastioner som Berlins och Wiens filharmoniker och ger plats för kvinnliga musiker. Det är väl snart bara styrelsen för Föreningen Svenska tonsättare, FST, som är helt manligt enkönad.
Men det blir nog ändring på det också. Föreningen Opus 96, sex kvinnliga tonsättare som för närvarande går på påbyggnadsutbildning i komposition vid Musikhögskolan i Stockholm, kommer nog inte att i längden acceptera sakernas tillstånd. Vid deras konsert i Kulturhuset i torsdags visade de upp ett sällsamt spektrum av musikaliska förhållningssätt. Ylva Skogs Fyra sånger för altröst och en stråktrio förstärkt med kontrabas och slagverk klingade som en blandning av Fläskkvartetten och någonting hämtat ur Kurt Weills Tolvskillingsopera.
Med känslig röst stod Maria Enzell som en 90-talets Polly Peachum/Freddie Wadling och gav liv åt texterna som hämtats från Bruno K Öijers Det förlorade ordet. Visslingar och rop – eller snarare flås – i Paulina Sundins elektroakustiska Li Shin Chuen (betyder ”formad näve”) bildade en ljudande korsning mellan Blade runner och Månbas Alpha. Det seriösa uppsåtet tappade en del kraft av de i eam-sammanhang konventionella ljudbilderna. Samtidigt hade hon tagit vara på högtalarmusikens möjligheter till akustiska prestanda. Att höra eam kan ibland jämföras med att tryckas mot sätet i en accelererande Ferrari.
Victoria Borisova-Ollas tog nyligen hem andra pris i den internationella kompositionstävlingen Masterprize i London. Syftet med tävlingen är att hitta ny musik som har både konstnärlig integritet och potential att nå en större publik. Borisova är utbildad vid Tjajkovskijkonservatoriet i Moskva och kom till Sverige 1992. I Behind the shadows som nu uruppfördes i Kulturhuset visade hon upp sina konservatoriekonster: klanglig balans, melodisk finess med modernistisk touche och rytmiska riffkonster som slår det mesta. När musiken kändes tung virvlade hon likt en Sjostakovitj upp en humoristisk dansant piruett. Carin Bartosch Sommer-Refektorium var en romantisk fläkt från 1800-talet, medan Catharina Palmér hade en betydligt mer saklig inställning i Skönheten var en ton till Dag Hammarskjölds text.
Kammarensemblen stod för spel i musikens division I. Inte minst violinisten Jeoffrey Lee i Ylva Q Arkviks suggestiva meditation över alltings ofrånkomlighet i Cataract. Det som verkar mest ofrånkomligt nu är Ladies next. Inte bara som konsertserie utan som en högst påtaglig sanning. Fotnot: Eam är förkortning för elektroakustisk musik. Göran Persson