Nageln i örat. En böld i arslet. En påle i köttet. Eller en nagel i ögat. Ett förtret, något obehagligt.  Ny musik kan vara både skrämmande, anstötlig och obehaglig. En tidigare P3-chef sa att de enda tillfällen när de blev ordentligt nedringda av upprörda människor var när det råkade spelas nutida konstmusik i kanalen.  Melodier utan trallfaktor upplevdes helt enkelt som obegriplig apmusik.

Under rubriken ”Nageln i örat” lanserar nu Sveriges Radio P 2 en kvartett unga ”seriösa” tonsättare med tre konserter (30/9-3/10). Jonas Bohlin, Sergej Dmitriev, Kim Hedås och Per Mårtensson är alla nyutexaminerade från Musikhögskolan i Stockholm. Med underskrifter från lärare som Sven-David Sandström, Pär Lindgren och Magnus Lindberg har de papper på att de kan komponera.

Men är de en nagel i örat? Som många andra i sin generation uttrycker de faktiskt både personligen och genom sin musik en önskan att etablera en kommunikativ länk till publiken.  I jämförelse med hur situationen var för några decennier sedan är det en konkret perspektivförskjutning. Nu vågar tonsättarna ta på sig huvudansvaret för hur deras musik upplevs och tas emot. Tidigare fick publiken bära skulden för sin eventuella likgiltighet eller frånvaro.  Det är svårt att peka ut exakt vilka beståndsdelar i de klingande förloppen som driver den absolut senaste musiken mot en tidigare saknad förståelse. En viktig faktor kan vara att det ges möjlighet till igenkänning. Både klangligt och melodiskt.  Rädslan att lyssnarna eventuellt kan referera till annan musik, eller andra fenomen över huvud taget, är inte längre lika påtaglig.

Kim Hedås visar exempelvis i sin elektroakustiska Makrob upp ett helt spektrum av fläktar, spett, skovlar och kol förvandlade till små och stora fiktiva ljudmaskiner. Musiken gjordes ursprungligen för att framföras i Karmansbo smedja.  Sergej Dmitrievs CornDorf för solohorn och band drar först tankarna till Twin Peaks. Plötsligt kommer den avsiktligt hoppiga och styltiga melodislingan och så befinner man sig i Närkontakt av tredje graden.

I Jonas Bohlins Camera Obscura för baryton och kammarorkester finns både opera och rock nerladdade i de ryckiga rytmerna och sångens högspända melodi. Per Mårtenssons 1st French card är ett klangligt collage som drar åt det teatraliska. Därmed har de äntligen öppnat sina murverk i förhållande till omvärlden. Ytterligare ett tecken på detta är att konsertpresentatören hämtats från P 3:s kulturprogram Flipper.