I samband med festivalen Stockholm New Music i början av 1990-talet uruppfördes Iannis Xenakis Troorch, en extremt virtuos trombonkonsert speciellt skriven för Christian Lindberg. Klangernas oerhörda täthet förvandlade musiken till ett besynnerligt svart hål, där varje paus åstadkom ett vakuum som ville suga in allt i sin omgivning. Efter orkesterns och solistens sista ackord, hårt och blankt som marmor, kunde tiden lika gärna ha stannat.

Nu har mannen bakom den här och andra angenämt omskakande musikupplevelser fått årets polarpris. Den principfaste och karismatiske Xenakis har en ovanlig historia. Han föddes 1922 i Rumänien av grekiska föräldrar men familjen återvände till Grekland i början av trettiotalet. När andra världskriget bröt ut deltog han aktivt i motståndsrörelsen och förlorade under ett uppdrag sitt ena öga. Han ställdes även inför rätta och dömdes till döden men lyckades fly och bosatte sig 1947 i Paris där han fortfarande är verksam. Men egentligen skulle han inte alls syssla med musik. Studierna i matematik, fysik, juridik, arkeologi var minst lika viktiga.

Han var dessutom länge verksam som arkitekt och arbetade under en tid tillsammans med Le Corbusier. Allt oftare såg han samband mellan musikteori och arkitektur och utvecklade även – i mångas ögon och öron kontroversiella – musikalisk-matematiska modeller och kopplingar. Och visst kan det låta utmanande att ett stycke musik skulle vara uppbyggt på samma sätt som en gas uppträder i olika temperaturer.

– Ja, men det är inget mystiskt, och de sannolikhetskalkyler jag arbetat fram för min musik har inget med slump att göra. Titta här! Det är mycket traditionellt skrivet. Och du behöver absolut inte veta hur det är gjort för att lyssna på musiken. Det finns en rak koppling mellan partituret och det klingande, sa han till mig i samband med uruppförandet av Troorch.

Nu är tiden en annan, den här sortens musikmatematik är historia, men med sitt arkitektoniska och kalkylerande sätt att skapa musik har Xenakis haft mycket stort inflytande på den västerländska konstmusiken efter andra världskriget. Göran Persson