Film är beroende av tiden, så även musik. Och i all modern film (jag garderar mig för undantagen) är musiken en del av bilderna, en del av berättelsen.  Redan vid reklamfilmerna märker man musikens enorma kapacitet att dramatisera även det mest triviala. En kör ylar högt och starkt, vacker kvinna och vacker man i offentlig välklädd trängsel – ett möte. Plötsligt rispar en nagel upp en ask halstabletter med ett öronbedövande tjockt och maffigt skratsch; musiken, ljuden, bilderna, allt samverkar i en estetisk skenvärld som alla vet inte finns, den är bara jävligt läcker.

Äntligen. Filmen börjar och som alltid med musik: ”Säg det i toner, och inte i ord” – på tyska. Det är Colin Nutleys ”Änglagård” och kameran kryper upp för Fannys (Helena Bergström) strumpebandsbeklädda ben. Med kabaré-kostymen a la Marlene Dietrich och den tyska sångtexten är dekadensen fastslagen.  Axel (Sven Wollter) går i skogen med sin son. Det är på landet. Inne i ett hus står en radio på, någon talar om ”I afton dans” och om Ingmar Nordströms dansorkester. Den unge prästen sjunger på symötet: ”Varför försaka, en enda liten stilla flirt?” Vi förstår att en kollision är oundviklig. En frontalkrock mellan olika världar: landet och staden.  Att det hela dessutom iscensätts genom att prästen i sin Volvo PV med bilradion skvalande Abba kolliderar med en moped och en stillastående Land Rover (i vilken Axels son och lantbodens yppiga biträde ägnar sig åt sex ackompanjerade av bilradions skvalande dansbandsmusik) förhöjer bara effekten ytterligare.

Det är först här, när Erik (Per Oscarsson) ligger död på marken som musiken lyfter sig ut ur handlingen. Björn Isfelts syntbaserade orkestermusik strömmar ut i salongen och ger bilderna emotionell draghjälp. En lång orgelpunkt under dunkla och dystra melodier ger en långspunnen känsla, livets och dödens kretslopp i musikalisk gestaltning.  I ”Änglagård” används musikens oerhörda teckenstyrka mycket träffsäkert. Hemma hos brännvinsadvokaten spelas en Bach-invention i bakgrunden. Miljön är alltså bildad, men inte på något sätt överlärd; Bachs inventioner är trots allt en ganska enkel tvåstämmig konstruktion.

Men musiken används inte bara som tecken utan också som berättarstöd. När Fanny och Zack (Rikard Wolff) sitter på verandan i den nyärvda herrgården spelar ett piano i bakgrunden, mycket svagt, knappt hörbart över samtalet. Det klingar ostämt, falskt, det är något som inte stämmer. Vad musiken meddelar är mycket tydligt: de två personerna passar inte in i miljön.

Musikens förmåga att överbrygga berättarlinjer gör att den kan frigöra bilderna från den strikta realismen. Vanligast är väl när vi luras att tro att det är bakgrundsmusik vi hör när någon plötsligt stänger av en radio och börjar prata.  I ”Änglagård” är det framför allt ledmotivstekniken som kommer till användning. När Fanny och Zack kommer mullrande på motorcykeln dundrar rockmusiken. Vi förstår att det är musik som inte de hör, det är musik ”för mig”, en musikalisk kod. (Klipp över till kyrkan.) Begravningsceremoni och sång: ”Till en stad jag är på väg, där inga rosor vissnar.” Här är musiken både en del av handlingen och ledmotivisk kulturell kod.  Ett ”grundspråk” för all filmmusik är också 1800-talets romantik i Wagners och Richard Strauss anda. I ”Änglagård” har också Björn Isfelt skapat ett helt fenomenalt Wagnerskt ”förbrödringstema” till Axels och Fannys släktskapliga samförstånd.  Så blir det. Axel får sin skog och Fanny och Zack drar tillbaka till stan. Den som lyssnade på musiken visste det redan från början.  Göran Persson