Han är sonsonson till Richard Wagner men bannlyst i Bayreuth. Hans farmor var nära att bli fru Adolf Hitler och han söker ständigt efter sanningen om vad som skedde i Tredje riket. Gottfried Wagner är inte vem som helst. Men kanske han ibland velat vara det. Nu gör han upp med sin släkts historia och hedrar minnet av mördade tonsättare i ”mönsterlägret” Terezin (Theresienstadt) i Tjeckien. Lägret visades upp för omvärlden som ett ideal men var i själva verket bara en fasad. Med regelbundna avgångar gick tågen österut med destination Auschwitz. Tillsammans med pianisten Janos Solyom har Gottfried Wagner de senaste dagarna hållit föreläsningar vid konserter med musik av tonsättarna Pavel Haas, Gideon Klein och Viktor Ullmann. De båda sistnämnda gasade till döds i Auschwitz 18 oktober 1944, Pavel Haas några månader senare i ett annat läger.  Och det är först nu, femtio år efteråt, som den förbjudna musiken från andra världskriget börjat komma upp till ytan på allvar.  För något år sedan startade skivbolaget Decca sin serie Entartete Musik, musik som inte fick förekomma i Hitlers Tyskland utan ansågs urartad, degenererad. Och här finns inte bara de redan nämnda. Berthold Goldschmidt, Franz Schreker, Franz Waxman, Ernst Tosh, Walter Branfels, Ernst Krenek med flera var tonsättare som på olika sätt kuvades, hämmades, hemlighölls eller helt enkelt gasades ihjäl.  Ett fullkomligt förödande faktum också för vår tids musik.

I stället för en mångskiftande musikkultur som balanserar olika utvecklingslinjer fick vi efter kriget Darmstadt och den superstrukturerade musiken. Inget annat. I alla fall inget annat som räknades.  Den musik som skapades och förvaltades av judiska intellektuella eller musik som inte visade upp de rätta estetiska egenskaperna förintades lika rationellt och effektivt som människorna bakom den.

– I grunden har inte mycket förändrats. Det finns en historisk bro mellan då och nu, mellan Terezin och det som händer till exempel i det forna Jugoslavien, säger Gottfried Wagner när jag träffar honom och Janos Solyom i Stockholm. Men medan Pavel Haas, Viktor Ullmann, Gideon Klein och andra ritade notlinjer med kolbitar och skrev musiken med livet som insats, exploateras etnisk rensning och folkmord nu med Mozarts Requiem och artister från den kommersiella marknaden. Tänk att i stället få höra musik komponerad i Terezin, framförd av bosniska konstnärer från den sönderbombade konserthallen i Sarajevo!

– Musiken från krigets och koncentrationslägrens Tyskland är inte en klingande likvaka, menar Janos Solyom. Det handlar om levande musik som oerhört starkt signalerar att hoppet är det sista som lämnar människan. Musik som med ironiska grimaser, krumbukter och musikaliskt maskspel på ett dödsföraktande sätt förmår att både förlöjliga och driva med förtryckarna och terrorn.

När Solyom fyller Ytterjärnas kulturhus med Pavel Haas pianosvit från mitten av 30-talet, växlas raskt ett vemodigt ”espressione” till en avig ”Danza”, och Viktor Ullmanns sjunde pianosonat brister ut i variationer och fuga över en hebreisk folkvisa.  Dessutom har Ullmann vävt in bokstäverna b a c h i kontrapunkten på samma sätt som Bach gjorde i sitt sista verk, Die Kunst der Fuge. Sonaten är en gripande musikalisk gest från en tonsättare som visste att slutet var nära men som ändå inte kunde acceptera människans barbariska potential.

Med Bayreuth i blodet men samtidigt en kämpande europeisk humanist skräder Gottfried Wagner inte orden. Han säger att Bayreuth och den närmast perversa upprepningen av några av Wagners operor är själva inbegreppet av det tyska samhället i sin mest motbjudande form. Och de tyska medborgarna är experter på att förtränga obehagligheter och har ett patologiskt behov av att skilja på det offentliga och det privata.

– Inte för att jag tror att jag någonsin får uppleva det, men Bayreuth borde självfallet öppnas också mot annan musik, varför inte musik som inspirerade Richard Wagner, till exempel Mendelssohn och Meyerbeer.

Någon Terezin-tonsättare lär aldrig bli spelad i Bayreuth. Gottfried Wagner har inget inflytande över vad som ska spelas eller inte i anfaderns operahus. Han har till och med blivit bortkörd därifrån med milt våld.  ”Toner till trots” har han och Janos Solyom kallat sitt minnesprogram med föreläsningar och musik av tonsättarna från Terezin-lägret. Intresset och deltagandet är stort och starkt. Kulturhuset i Ytterjärna var välfyllt i söndags, på dagen femtio år efter morden på Ullmann och Klein, liksom även Kulturhuset i Stockholm i går kväll.   Göran Persson