Expressen 940422

Född i Novosibirsk 1974. Debut i Moskva sju är senare. Nu vid nitton tar han rutinerat och älskvärt emot i vinterträdgården i Hotell City i Stockholm.

– Jag är mycket stolt över att vara uppväxt i en trakt med så överdådig natur som Novosibirsk. Moskva gillade jag inte alls, säger den lurigt leende och numera Londonboende violinisten Maxim Vengerov.

Han är kringresande solist i den klassiska musikbranschen, och gör sådär 85 konserter per år. Med sin Stradivarius under armen kuskar han från stad till stad och från hotell till hotell, och det blir omkring 200 dagar varje år.

– Redan vid sexton var jag mycket gammal, säger han och skrattar smittande. Då var livet alldeles oerhört seriöst och allvarligt. Men jag insåg att det inte var någon fruktbar väg för mig. Livet har så många sidor, både roliga och allvarliga, och man måste få vara barnslig, hur gammal man än är.  Vengerov är en ganska typisk exponent för vår tids unga musiker. Han lyssnar själv gärna – nästan hellre, tillägger han – på både jazz och rockmusik, men menar att den klassiska musiken har råkat bli just hans sätt att uttrycka sig på. Och det är varken bättre eller sämre än att göra det med någon annan musik, eller någon annan konst över huvud taget, säger han. Hans egen personliga favorit är för övrigt Michael Jackson.

Att vara kringresande solist är också att vara flexibel. Varje ny konsert innebär i de flesta fall en ny orkester och en ny dirigent, och då ska musikaliska uppfattningar anpassas till varandra och bakas ihop till en hållbar enhet.

– Det har bara hänt någon enstaka gång att jag blivit osams med en dirigent om hur ett visst avsnitt ska göras, säger Vengerov. Det går alltid att kompromissa och komma fram till en musikaliskt bra lösning.

Kompromiss eller inte. Nyligen gjorde han brakande succé med Brahms violinkonsert i Göteborg. I onsdags mötte han Stockholmspubliken och klev på sitt typiskt avspända sätt in på scenen i Konserthuset. Av någon anledning hade han nu bytt Brahms mot Mendelssohns likaledes berömda violinkonsert.  Och det är lätt att imponeras, för hans violinklang har en alldeles speciell lyster. Ganska tunn visserligen, men ändå oerhört intensiv. Varje ton har ordentligt tryck och han behåller klangen exakt så länge tempo och artikulation tillåter. Det ger en stark känsla av musikalisk auktoritet. Mindre auktoritativ verkade däremot dirigenten Raymond Leppard, som stundom tycktes manövrera Stockholmsfilharmonikerna åt ett helt annat håll än Vengerov. Men när orkestern slog fram kompackorden i slutet av första satsen och Vengerov formligen öste toner ur fiolen insåg jag att han lika gärna kunde ha blivit sologitarrist i ett rockband. Uttrycket skulle vara detsamma.

Göran Persson