En konsert är långt ifrån bara en affär mellan publik, musiker och tonsättare. Det är ett helt upplevelsepaket där miljö, artiststatus, korta eller långa resor, mediebevakning, affischkonst osv är inslag nästan lika viktiga som själva musiken. Gotland Chamber Music Festival, Staffan Schejas kammarmusikfestival på Gotland, är ett storartat exempel på ett musikevenemangs mångskiftande karaktär.
Med S:t Nicolai ruin som ny spelplats blir vi bokstavligen omringade av medeltidens mystik, och de gamla svartbröderna avtecknar sig i fantasin mot kalkstensväggarnas gråa skimmer. Det är något som i hög grad färgar upplevelsen. Vinden har fritt spel genom de stora fönsterhålen och taket räcker bara över halva publiken. När vinden på torsdagskvällen ökade till någonstans omkring styv kuling flaxade dock partituren lite för mycket och Schönbergs ”Verklärte Nacht” fick förpassas inomhus.
Då byttes plötsligt det stora mot det lilla. Skrikande fåglar, skrålande människor, vrålande flygplan, ljud som alltid ackompanjerar utomhuskonserter försvann och förbyttes i en närmast brutal närhetskänsla. Nu hördes stråktaglets skrap och hudens kontakt med strängarna tydligt i musikens larm. Också det paradoxala hos Schönberg uppenbarade sig, nämligen att han var en stor melodiker. Mitt i den vassa romantiken, i skarven till melodiernas upphävande, flödar ”Verklärte Nacht” av nakna och sköra linjer, ytterligt känsliga, ypperligt avvägda. Rörelser som ibland skär rakt igenom varandra eller blir avbrutna av brutala pizzicaton.
Men ännu kvar i ruinen intonerade Mihaela Martin perfekt de maffiga dubbelgreppen i Brahms violinsonat (d-moll), och hennes trampolineffekter med ”häng” i luften förstärkte dramatiken i denna sena sonat. Till hjälp hade hon också Roland Pöntinen, som samlade klangerna tätt, tätt, och liksom omslät violinsolot med ett ackompanjemang där rörelserna, skeendena, inte de enskilda tonhändelserna, stod i centrum. Ett musikaliskt förhållningssätt som gav hög verkningsgrad åt Brahms energimättade och mörka musik.
Sång är ju inte bara en fråga om bra röst, det är också i hög grad karisma. Och sopranen Christina Högman har mycket av båda. Med kraftfull diktion, kristallklara ornament (för ovanligt i sångvärlden, tycker jag) och knivskarp intonation lotsade hon publiken genom sånger som utan att skämmas rimmade ”Herz und Schmerz”; Schumann och Brahms i den kyliga ruinen var en mycket effektfull kombination. Jean Sibelius-kvartetten med förstärkning av Frans Helmerson och Mihaela Martin lyckades däremot inte fylla Brahms stråksextett med någon större musikalisk mening. Det blev stundtals en mödosam resa, där musikerna tycktes sträva mot olika destinationer och huvudspåret Brahms försvann på vägen.
Men Staffan Scheja har som konstnärlig ledare för Gotland Chamber Music Festival skapat ett fungerande koncept som likt en god drink innehåller olika ingredienser blandade till en viss färg, styrka och sötma. Här finns nytt och gammalt, pretentiöst och opretentiöst, tungt och lätt i en ganska lagom brygd. Avslutningskvällens maratonmusik gav väl i och för sig en viss träsmak, kanske mer beroende på kyrkbänkarna än Mats Bergströms version av Bachs cembalokonsert i f-moll. Men när min tidtagning började närma sig fyra timmar hade jag för länge sedan slutat lyssna. Göran Persson