Pianisten Roland Pöntinen har valt stränghetens väg. Han gör inga extra piruetter för publikens skull. För honom är konserten – och musiken – en fråga om koncentration och instinkt, och hur man hanterar tystnaden. Hans solokonsert i Stockholms konserthus i torsdags kväll var en av de bästa jag hört.  I stället för pianistiska fyrverkerier hade han valt ett program med sparsmakad men välkänd pianomusik. I Bachs första pianopartita tycktes stämmorna som frikopplade från varandra, vilket fick kontrapunkten att framträda fullständigt kristallklart. Trots ett rakt och avkopplat spel kunde pianoeleganten Pöntinen locka fram både dröm och lek ur Bachs pianoövningar.  Anders Eliassons tio år gamla Disegno laddades i stället med stark klanglig energi, inte minst genom ett blixtsnabbt och exakt anslag. Här fanns inte tillstymmelse till den slängighet som ibland kan grumla Pöntinens spel. Och Beethovens näst sista pianosonat, den med fugan i slutet, fick denna kväll ett skimmer av Mozart över sig.  Med utgångspunkt i ett tempo fångade han upp fortsättningen. Han gjorde det i Beethoven och i ännu högre grad i de 24 preludierna av Chopin som framställdes som en fungerande helhet.  Roland Pöntinen lyckas hela tiden göra sig till herre över musiken med hjälp av de krafter som musiken själv tillhandahåller. Det är en ovanlig förmåga som gör att han efter tio år ute i svängen fortfarande är en av Sveriges i särklass intressantaste pianister.  Göran Persson