Latinet var porten till högre bildning i reformationstidens skolundervisning. Dessutom skulle man studera grammatik, retorik, logik, naturligtvis teologi – och musik.  Enligt Ordning huru läsas skal j Scholerna (kyrkoordningen 1571) började undervisningen klockan fem på morgonen och slutade inte förrän fem på eftermiddagen. Mellan tolv och ett skulle det övas i musik, både ”Chorali” och ”Figurativa”, alltså enstämmig och flerstämmig musik, samt undervisas i ”Rudimentis Musicae”, det vill säga allmän musiklära.

Att det var hårda bud i skolan och att musiken var en betydelsefull del av undervisningen i slutet av femtonhundratalet framgår med all önskvärd tydlighet i första delen av Musiken i Sverige som kom för en tid sedan. Del II och III är redan utgivna och del IV som behandlar nittonhundratalets musik väntas i höst. Därmed är Musikaliska Akademiens och Bokförlaget T Fischer & Co:s svenska musikhistorieprojekt fullbordat (samtidigt som Musikaliska Akademiens andra stora satsning, skivantologin Musica Sveciae slutförs).

Alltmer framträder bilden av musikhistorien som en upp-och-nedvänd pyramid med spetsen i forntiden och basen i 1900-talet. Tillgången på svenskt musikmaterial äldre än några hundra är mycket sparsam.  Därför är det inte heller konstigt att redaktören för Musiken i Sverige, musikforskaren Leif Jonsson, tar ett par raska kliv framåt, avverkar forntiden på blott 18 sidor och landar i frågan ”Quid est musica”, ”vad är musik?”, som alltid brukade inleda dialogen i medeltidens musikteoretiska läroböcker.

Men alltför lättvindigt blåser årtusendena förbi i svepande beskrivningar som ”arbete som kräver tid och kraft underlättas om arbetet ordnas i rytmiska mönster” eller ”somliga ljudredskap kan i vissa fall ha uppfattats som föremål med magisk eller läkande kraft”.  Musik antas på goda grunder vara ett av de viktigaste elementen i olika kultiska och rituella sammanhang, men det presenteras inga försök eller ens gissningar om hur det kunde ha låtit vid något forntida ceremonitillfälle. Något svar på frågan vad musik är fanns inte, finns inte nu, och kommer aldrig att finnas. Men det är intressant att veta att ordet musik dyker upp i svenskt skriftspråk först på 1500-talet, medan uttryck som ”kväda”, ”sjunga”, ”dansa”, ”leka” och ”spela” har använts betydligt tidigare. Ibland kunde man till exempel ”kwädha ena elskoghxs wiso”.

Och det är i de samtida beskrivningarna som en avlägsen musikverklighet öppnar sig.  Bland annat avslöjar äldre Västgötalagens lekarerätt (nedskriven mellan 1220 och 1280) en del av den tidens vardagshierarkier: ”Blir lekare slagen, det skall alltid vara ogillt. Blir lekare sårad, en som går med giga eller far med fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra henne upp på bäsingen. Sedan skall man raka allt hår av svansen och sedan smörja den. Sedan skall man giva honom nysmorda kor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen, och en man skall slå till med en skarp piska. Kan han hålla henne, då skall han hava det goda djuret och njuta det, som hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne, have och tåle vad han fick, skam och skada. Han bedje aldrig om mera rätt än en hudstruken trälkvinna.”

Några hundra år senare, under Vasadynastin, stod intresset mer vid lärdom och kulturell förfining. Det innebar inte bara överdådiga fester utan även förvaltning och kontroll av statens och den centrala ledningens ekonomi. Därmed får man också korn på musiken. I räntekammarboken från 1527-28 dyker under mystiska namn de första spelmännen upp och vid sidan av fotfolkets trumslagare och pipare fanns somliga som bör ha varit konstmusikaliskt skolade, åtminstone tyder artistnamnen på det: ”Johannes componista”, ”Matz componistas dreng” och ”Albert polaka”.  Stormaktstidens repertoar och musikmiljö var en blandning av högt och lågt, men redan 1697 beskrev Uppsalaprofessorn Harald Vallerius i en avhandling förhållandet mellan dansrörelser och melodiers rytmik. Han konstaterar att det är vämjeligt att se hur regelvidrigt gemene man dansar.

Kanske skulle vi i Sverige belönats med ett ännu mer spännande och underhållande musikliv om fler hade brutit mot olika dans- och musikregler som ligger som en tung filt över varje musikhistorisk period.  Kanske skulle också Musiken i Sverige del I varit bättre läsning om författarna hade vågat säga mer om musiken och inte hur många, hur mycket, eller hur lite det fanns av det ena eller andra. Nu krumbuktar sig texten och gör motstånd, dessutom dyker det redan i förordet upp en del korrekturfel som naggar på förtroendet. Men tar man sig väl fram till stormaktstiden ger Harald Göransson, Jan Olof Rudén och Erik Kjellberg verkligen en god bild av musiktillståndet i 1600-talets Sverige.