Det unga sextiotalet var existentialismens och kaféernas tid. En tid då framtidstron byggdes in i kärnfamiljens välplanerade lägenheter och förorternas praktiskt utformade köpcentra. Skarpsinniga ingenjörer, såväl tekniska som sociala, skulle ordna så att allt gick rätt och förnuftigt till. För drygt trettio år sedan började också de första tankarna om en Vadstena-Akademi formas – en kursverksamhet för unga framåtsträvande operabegåvningar. När de i år firar sina tre decennier kan det knappast göras lämpligare än med en nyskriven opera som tar sin början på ett kafé 1962: Fru Björks öden och äventyr efter Jonas Gardells roman.

Men medan Vadstena-Akademin under åren vuxit sig allt starkare kommer operans fru Björk fel i tillvaron, helt enkelt för att hon omöjligt kan komma rätt. Hon är ingen, utan försvinner i folkhemsdrömmens raka vinklar och lättstädade ytor. Hennes första man och stora kärlek, Börje Molin, ser henne inte. Inte heller hennes andra man, herr Björk, som gav henne namnet. För Gardell, tonsättaren Staffan Mossenmark och regissören-librettisten Lars Wassrin fungerar hon däremot som ett effektivt dramatiskt verktyg – hon visar oss att i en överplanerad, konventionstyngd, förstockad och inskränkt värld lurar undergången runt hörnet.

Det går inte att leva någon annans liv, och fru Björk förstår till slut att hon måste leva som hon själv vill. När hon inser allt och ropar ut ”Jag vill ha tillbaka mitt liv”, vänder handlingen åter mot utgångspunkten men med omvända förtecken.  I stället för att vara en förvirrad mänsklig våt fläck som alltid går fel tar hon kommandot över sig själv, hämnas sitt förlorade liv och söker sig slutligen tillbaka till Kjellssons konditori där allting en gång började.  ”Se framåt, framåt, framåt, lämna det som varit bakom sej. Tänka framåt, framåt, framåt, mot ett osentimentalt sätt att leva!” sjunger Börje Molin i inledningen av första akten till ett närmast blåvitt standardmodernistiskt ackompanjemang.  ”Jag lever, det är nog för mig”, suckar han när han vet att det ändå är över och att fru Björk tar sin slutgiltiga hämnd.

Mossenmark och Wassrin har lagt äventyren i en logisk tidsordning, i stället för romanens uppbrutna återblicksform, och gjort en lockande och behändig treaktsopera om knappa två timmar. Mycket verkningsfullt följer musiken handlingens förlopp. Herr Björks fastlåsta mönster illustreras med kantiga, stela klanger, och scenerna i de amerikanska turisternas Rom drivs med urtypisk och amerikansk minimalism.  Och när hämndens fru Björk till slut når in i familjens kärna och river och sliter börjar också musiken alltmer att krackelera.

Trots att det är ett operaprojekt som för de flesta innebär ett nytänkande är resultatet lysande. Visserligen finns en viss stelhet i regin och scenografin, och ibland skrivs storyn – av rädsla för otydlighet eller något annat – publiken på näsan. Men sopranen Karin Ingebäck imponerar med sin skarpa gestaltning av fru Björk, liksom barytonen Michael Weinius och Anders Lundström som herr Björk respektive Börje Molin. Dessutom har den unga orkestern både täthet och styrka, frammanad av dirigenten Petter Sundkvist.  Den som ändå kanske tydligast visar sin förmåga är tonsättaren Staffan Mossenmark, som i sin musikdramatiska utveckling från idealiserad modernism till totalt mörker ger fru Björk en stark personlig profil, trots att hon egentligen är – ingen alls.