Tvärtom vad många tror var den franske tonsättaren Olivier Messiaen inte alls någon introvert dysterkvist, i själva verket en ganska kul typ. Men han fick jobba för det. Han skrev till och med en Fantasie burlesque för att övertyga sina klasskamrater i Paul Dukas kompositionsklass i Paris om att också han kunde skämta.

Och med detta rytmiskt vingliga ragtime-påverkade pianoskämt inledde Carl-Axel Dominique sin konsert på Forum i Stockholm i onsdags kväll. Ett experiment i den unge Messiaens musikaliska spår. Till åtta preludier från slutet av 1920-talet, tonsättaren var knappt fyllda tjugo, hade ljuskonstnären Clara von Rettig datorgrafiskt tolkat musiken och projicerade sina bilder på en transparent duk framför Dominiques flygel.

För Messiaen hade musikens klangfärger sina alldeles tydliga visuella motsvarigheter. Och musiklandskapets inneboende kolorit i de ibland karga och skarpa, ofta lågmälda, mjuka och glittrande tidiga preludierna tolkades pricksäkert av Clara von Rettig. Fält och linjer i övervägande purpur, blått, grönt och gult formades till frusna strandlinjer, abstrakta droppmönster och kristalliska figurer och fungerade som ett magnetiskt fängslande bildackompanjemang till Messiaens klingande panorama.

Musik som envist håller kvar samma taktart är typiskt orytmisk musik. Indisk musik som hela tiden byter mellan jämna och ojämna taktarter är däremot rytmisk, menade Messiaen och skrev sin ragainspirerade Cantéyodjaya.  Och här lyste Carl-Axel Dominiques härligt ostyriga och på samma gång rytmiskt exakta spel upp musiken. Han har jazzen i sig och trots att fingrarna ibland fastnade i pianolocket och drillarna gärna spretade, blev det underbar Messiaen-musik.  Med sina stora kunskaper och svängiga spel, i onsdags dessutom förstärkt av Bengt Bergers tablas (små indiska trummor), visade Dominique ännu en gång att han är Sveriges sanne Messiaen-mahatma. Göran Persson