Som infernaliskt begåvad blockflöjtist slog holländaren Frans Brüggen igenom redan på femtiotalet.  Men han nöjde sig inte med professors titel och lön från Harvarduniversitetet i USA. Sedan femton år har han dels sin egen Orchestra of the Eighteenth Century och åker dessutom världen runt som frilansande dirigent med 1700-talet som specialitet. I onsdags lockade han Stockholmsfilharmonikerna till musikaliska mirakel vid sitt besök i Konserthuset.  Gran Partita för tolv blåsare och kontrabas är ett av Mozarts väldigaste instrumentalverk. Under serenadens täckmantel drar han ut i ett sju satser längt musikdrama, från inledningens märkt färgade jordklanger till finalens snabba heat.  Däremellan laddas menuetter med bastryck och variationer med spänning och Papagenoliknande naivitet. I den melodiskt magnifika romansen flätade oboisten Bodil Rummelhoff och den unge klarinettisten Fredrik Fors fenomenalt vackra silverslingor över ensemblens positivartade komp.  Mozarts fyrtionde symfoni har gjorts i ett oändligt antal versioner och finns i fler inspelningar än man kan hälla reda på. Frans Brüggen valde tillsammans med Filharmonikerna att tona ner den märka intensiteten och i stället släppa in ljuset.  Genom att frilägga nästan varje ton, till och med i de snabbaste löpningar, spanns nu ett transparent musikaliskt nät där varje rörelse, varje skiftning framträdde med tydlig skärpa.  Göran Persson