En stor del av den nyaste musiken är långsam. I någon bemärkelse lyrisk men i ännu högre grad pastoral. Ofta handlar det om en sällsam korsning av emotiva och rationella element; musikaliska sinnebilder av naturens symmetriska avvägningar.  Har komponisterna helt enkelt vänt ryggen åt den rasande teknikutvecklingen som plötsligt blivit varje människas angelägenhet? I sin musik tycks de snarare beskriva skogen, fälten, den blå himlen eller ljusets och mörkrets skuggspel. Med flageoletter och övertonsseriernas ömtåliga klanger ges musiken ofta en alldeles särskild nordisk sprödhet.  Elektroakustikern Åke Parmerud vill fylla isarna med musikalisk mening. Somliga söker en överhistorisk, global uppfattning om ”det vackra”, som ungefär skulle motsvaras av naturens öppna landskap.

I Berwaldhallen kunde nyligen vår tids musikaliska långsamhet höras i Pär Lindgrens Wing för 23 solostråkar. Musiken ålar sig fram med en anings skrapande klanger. Den andas i långa men lätta tag i ett perfekt balanserat tempo, vid uruppförandet satt av Esa-Pekka Salonen och Stockholms kammarorkester (Snyko). I drillar och glissandi anas en avvaktande intensitet samtidigt som förloppet påminner om hur olja beter sig i vatten: rörelsernas droppliknande skott förgrenas i slow motion för att efter hand söka sig tillbaka och ackumuleras i ett klangligt fokus.  De enskilda fraserna tycks inte ha några individuella mål, men bildar tillsammans en svävande och trots alla diviseringar samlad väv.  Samtidigt finns här en avgörande skillnad mot de tonsättare som ibland brukar kallas transcendentalister – Arvo Pärt, Henryk Gorecki och engelsmannen John Tavener t ex. Medan dessa i långsamheten söker sig mot en emotionell urcell och ett kontemplativt läge hos varje individ, tycks de långsamkomponerande skandinaverna söka sig utåt mot naturens eviga värden. Intensiteten fräser ibland under ytan, snitsen och det goda hantverket finns där. Men enformigheten och tristessen ligger ibland farligt nära. Göran Persson