Det har gått sex är sedan den förra vid Svenska mässan i Göteborg. Nu är arrangörernas förhoppning att Musikmässan ska återkomma vartannat år och bli ett forum som samlar musikbranschen.  På vanligt mässmaner står montrarna i långa rader. Musiken stiger mot taket i den stora hallen och blandas i en stilistiskt mångskiftande ragu där vissa ljudstarka musiksmaker ibland dominerar över de andra.

Det är en kul kommers där styrkan ligger just i mixen av rock och tidstroget, mixerbord och blockflöjter. Exotiska musikinstrument av torkade frukter och träd som samsas med högblankt bleckblås och en skog av musikaliska värderingar och stilar som packas ihop på en begränsad yta. Trots att människorna bakom montrarna annars är främmande för varandra som vore de från olika planeter, visar det sig här att de i någon bemärkelse ägnar sig åt samma saker.  Men om Musikmässan ska bli lika framgångsrik som Bokmässan måste arrangörerna framför allt engagera intressantare seminarieledare. Det räcker inte med att dra dit några udda figurer som exempelvis syntens urkonstruktör Robert Moog eller dansken Peter Bastian, som blivit onödigt uppmärksammad för sin bok In i musiken. Han fortsätter glatt att hävda sin tes om att ”den totala upplevelsen av vad som helst” är musik, vilket naturligtvis är genuin bullshit.

För många amatörer och musikskolor är det kanske spännande att veta hur man gör för att spela in en egen CD, och för de nybakade solisterna från musikskolorna är det möjligen intressant att veta hur man gör karriär inom klassisk musik. Men som motvikt skulle det behövts minst ytterligare tio seminarier, som kunde lyfta blicken och behandla mer visionära teman än i och för sig angelägna saker som marknadsföring av ensembler och vad som är svenskt i svensk musik. Några riktigt stora skivartister hade till exempel inte varit fel.  Men en stor del av musikvärlden står just nu på vingliga ben. Skivförsäljningen viker och framtidens distributionsmöjligheter över kabel direkt hem i en datoriserad musikanläggning verkar göra bolagen osäkra.  Den klassiska musiken som bärare av en borgerlig bildningstradition är satt i gungning och både operahus och orkestrar har svårt att förstå den unga publik de så hett längtar efter.  Men inte mycket kunde skönjas, varken hos utställarna eller bakom seminarierubrikerna, som skulle kunna vara en motverkande eller förklarande kraft till detta. Göran Persson