I tisdags gjorde Kroumata det igen. Drog full Filadelfiakyrka vid sin årliga vårkonsert i Stockholm. Trots att kultstämpeln bleknat något är intresset för den svenska slagverksensemblen fortfarande enormt. Det beror inte på att de spelar bättre än några av sina internationella motsvarigheter, utan för att de ger sig musiken i våld. De sex slagverkarna använder musikens inneboende koreografi och rörelseenergi för sitt sceniska arbete, utan att låta sig reduceras till poser.  Deras virtuoseri ligger mer i själva skapandet av konserten än i det faktiska spelet.  De olika verken får smälta i varandra eller utgöra kontraster, men de avviker aldrig från den ursprungliga klangidén.

Gästbasisten Johan Granströms solospel i Philippe Hurels Kits 1 var en nostalgitripp tillbaka till sjuttio- och åttiotalets basvirtuos-pop i Jaco Pastorius anda.  Ackord, flageoletter och percussiva anslag spetsades mot marimbor och klanger från sprucken metall.  Varieté av Kroumata-medlemmen Leif Karlsson var inte ett verk av det konventionella slaget utan cirkuskuliss till jonglören Mintham Kaplans kitschiga bollövningar.

Men det var en välgörande obullrig konsert som handlade mer om delikata miniatyrer och raffinerade riff än primitiva slagserier.  Som de fyra satserna ur André Jolivets Heptade där flippriga fragment av gäst-trumpetaren Håkan Hardenberger saxades med nervösa virvlar och neurotiska bambuklockor.  Hardenberger fick även visa sin klass i Anders  Eliassons brett upplagda Kimmo, specialskriven för honom och Kroumata.  Ett tätt myller speglades i mjuka gongar, komplexa strukturer rev i spröda träklanger och tydliga trumpetgester ställdes mot ett intensivt melodiskt marimbamyller. Göran Persson