Egentligen vill jag fälla ut taggarna direkt när jag hör sådana där typiskt musikintellektuella titlar som Rum i rummet, Kammarensemblens nyligen genomförda samarbetsprojekt mellan installationskonstnärer och tonsättare.
Samtidigt är det spännande att se hur musikskapare och konstnärer försöker lösa upp det närmast totala främlingskap som råder mellan den akademiska konstvärlden och musikens institutionella motsvarigheter.
Men musiker är musiker och balanserar helheten utifrån andra utgångspunkter än bildkonstnärer. De är heller inte skådespelare med vana eller ambition att trä på sig alternativa jag för helhetens bästa. Samtidigt finns en ömsesidig nyfikenhet på möjligheterna att samarbeta. Problem uppstår när de konstnärliga villkoren inte harmonierar på ett vettigt sätt. Att som Leif Korkkinen efter det att musiken redan är skriven komma in och försöka gestalta konsertrummet efter några enkla riktlinjer om privat lyssnande eller intimitet är ingen enkel sak. Vilket också visade sig i det konstnärliga resultatet som inte imponerade.
Hela Rum i rummet-projektet tycktes ibland spreta betänkligt. Konserten om intimitet sades i programhäftet handla om vad som händer när publik kommer musiker och musik väldigt nära. Så nära att svettdroppar, muskelskiftningarna, inlevelser och utlevelser blir fysiskt kännbara. Det var kanske en musikers bild av intim konsert. I själva verket fick publiken plastmuddar på fötterna, placerades på lite avstånd ifrån varandra, såväl på höjden som på bredden. Musiken av bl a Joakim Sandgren, Örjan Sandred och Björn Bjurling var av den gestiskt cerebrala sorten med många olika anslagsarter och utebliven puls. Därför utvecklades konserten om intimitet i stället till en konsert om r ä d s l a n för intimitet och närhet. Om vår inplastade tillvaro och de personliga revirens styrförmåga i våra liv.
Lyssnarna utgjorde själva bilden av sina egna kommunikationsproblem, vilket gjorde själva lyssnandet i det närmaste sekundärt och samtidigt lätt ångestladdat. Det var helt enkelt svårt att sitta ensam på en frigolitskiva, på armlängds avstånd från andra med platsmuddar på fötterna och uppleva intimitet. Osäkerheten om vad som egentligen var meningen var påtaglig.
Betydligt mer oproblematisk var Ann-Sofi Sidéns installation Securitas möter musiken. Övervakningskameror på allt och alla: förråd, Radiohusets foajé, logen där musiker väntade på sin tur. Också publiken fick finna sig i att vara övervakad. Lika otrygg som jag kände mig i min rädsla för intimitet, lika trygg fann jag mig bland Ann-Sofie Sidéns totalseende videoskärmar. På en stor duk identifierade jag mig tillsammans med hundra andra. Plötsligt sammanföll också musik och installation: Per Mårtenssons collage-artade 1st French card med bildskärmarnas olika fält; Sergej Dmitrievs Twin Peaks-klanger i CornDoRF för horn och band och Marie Samuelssons suggestiva ylande i I vargens öga, lysande spelad av Jörgen Pettersson. Göran Persson