Allan Pettersson (1911- 1980) och Ingvar Lidholm (f 1921). Två svenska tonsättare med internationella rykten och framgångar, men helt olika i karaktären.  Med livet, ”det förbannade, det välsignade”, som utgångspunkt skrev Allan Pettersson episkt välformulerade symfonier, gärna med dramatiska kontraster. En lyrisk välklingande romantik, alltid på gränsen till expressionistiskt sammanbrott.  I den åttonde, som Stockholmsoperan och Hovkapellet bjöd på i fredagskväll under hemmadirigenten Leif Segerstams ledning, breder karga vidder ut sig under långsamma melodivandringar. När liggande ackord byter från moll till dur får musiken ibland en svag aura av New Age.  Den löses dock snart upp av tuffa takter, massiva dissonanser och rappa oktavsprång.  En urban klanglig spegelbild som förstärks av en bakomliggande melodi – som plötsligt påminner om signaturen till den gamla TV-serien Helgonet!

Medan Petterssons åttonde symfoni kanske inte är den allra tajtaste av de sexton han skrev, är Ingvar Lidholms egenhändiga sammanställning av sex satser ur operan Ett drömspel ett mirakel av formmässig koncentration. Inte för att operan, som bygger på Strindbergs text och uruppfördes i Stockholm 1992, har några döda sträckor, men vokalsymfoniversionen är om möjligt ännu tätare.

Vi kommer in i Fingalsgrottan och hör hur dropparna faller. Dessutom att Ingvar Lidholm är en tonsättare med en fullkomligt unik röstlig insikt. Sten Wahlunds Advokat utnyttjar också partiturets oerhörda rikedom på nyanser, färger och valörer. Han sjunger något så simpelt som ”Denna dörr” och visar med sin bas upp ett helt universum av vokala möjligheter.  Hillevi Martinpeltos diamantskarpa sopran strålar vackert och virtuost rakt igenom Hovkapellets lödiga klusterklanger och Tord Wallström plockar med sin Officer med innerlighet och mycket luft fram textens milda kärlek.

Modernisten Lidholm visar sig plötsligt vara en riktig romantiker.  ”Förbarma dig! Hör oss” brusar och bränner, stöter och svänger Operakören i De profundissatsen. Och på ett sätt som torde få Gudarna att lyssna lika intensivt som publiken.  Alla kan i alla fall konstatera att Ingvar Lidholm är en fruktansvärt skicklig vokalkomponist. En av de främsta i vår tid.  Hela ensemblen samlar sig till slut utanför Strindbergs tänkta slott. ”Var är jag? Var har jag varit?” undrar Indras dotter. Alla enas i ett öronbedövande ”ah-ah”, och det är svårt att inte haka på.  Inte för den obeslutsamhet och disharmoni texten handlar om, utan för den ovanligt storslagna musikupplevelsen. Göran Persson