En vinter för sådär hundrasextio år sedan satt Frédéric Chopin i klostret Valdemosa och led. Han skulle bota sin lungtuberkulos med det mallorkinska fina klimatet. I själva verket blev han sittande i ett dragigt rum med en hosta som bara blev värre medan regnet stod som spön i backen. Under tiden komponerade han preludier. I den långsamma mellandelen av fiss-durpreludiet (nr 13) lägger sig en parisisk 1800-talsatmosfär som ett vackert dis över pianotangenterna. Ofta talas det om att Chopin längtade tillbaka till Polen. I det här läget är jag övertygad om att han längtade alldeles oerhört tillbaka till Paris.

När jag på sjuttiotalet besökte Père-Lachaise-kyrkogården i Paris var det för att hylla Chopin och inte Jim Morrison, Balzac eller någon annan ball typ. I år har min ungdoms stora musikhjälte varit död i hundrafemtio är.

Och han har faktiskt Star qualities: skygg och sjuk, bodde med kändisen och författarinnan George Sand, som tyckte om att klä sig som man, medan Frédéric själv var spröd och androgyn. Kanske var han gay? Bara en sån sak. I Nationalencyklopedin står: ”Som skapare av musik för piano tillhör C de originella och nyskapande. Framförallt i etyderna utvecklade han en personlig stil, framväxt ur improvisation. Hans tonspråk färgades framförallt av den polska folkmusiken och tog intryck av den italienska operan (Bellini). Det nationella draget märks tydligast i mazurkorna och polonäserna, och den italienska bel canto-traditionen i nocturnerna.”

Allt det där är väl riktigt. Men det säger ingenting om de kvaliteter som gör att det knappast finns en pianist i världen som inte spelat Chopin. Det går inte att komma runt honom. I Philips gigantiska pianoserie Great pianists of the century vimlar det av spännande Chopintolkningar. Från Anton Rubinsteins och Sergej Rachmaninovs klangrika egensinnigheter rotade i 1800-talets pedalrika tradition till Alexis Weissenbergs och Maurizio Pollinis muskulösa manér. Naturligtvis finns också eleganten och polacken Krystian Zimerman med, liksom numera mindre kända pianister som Ivan Moravec och Byron Janis.

Men Chopin är inte bara de professionella virtuosernas man utan i högsta grad även amatörernas helgon. Det är många som håller på. Sitter hemma och kämpar med sina pianon utan en tanke på att någonsin visa upp resultatet av sina strävanden. Ett spelande för byrålådan. Varför?  Därför att man även i det enklaste lilla preludium får möjlighet att uppleva den fullständigt sublima balans som gör att musiken ibland tar sig helt oväntade vägar – snabba eller långsamma – utan att någonsin hamna i diket. Allt framstår som helt självklart och inget är någonsin utbytbart. Chopins snille ligger i hans egen uppfattning av det oundvikliga. I det som måste sägas och bara kan sägas på ett enda sätt. Göran Persson