Stånkar mig fram genom ett regnkuligt New York och når hörnet av Lexington Avenue och femtiförsta gatan. Som väldiga djur står där två mörka bussar och väntar. Deras ryggar är märkta med ordet Academy i stora feta bokstäver. Varje fredag och lördag står de i korsningen och plockar upp Manhattanpubliken för att köra den till Brooklyn Academy of Music, BAM, en av New Yorks viktigaste scener för ny musik, dans och teater.
Resan tar en halvtimme och kostar sex dollar. Downtown, genom Chinatown och sedan över nyöppnade Manhattan Bridge till Brooklyn – utsikten över det praktfullt lysande nedre Manhattan är hisnande.
Det är till BAM Dramaten åker vid sina New Yorkska gästspel, vilket beror dels på att BAM-teatern stämmer väl överens med Dramatiska teatern i Stockholm – de är båda byggda i början på seklet – dels att teaterchefen Harvey Lichtenstein är både Sverige- och Ingmar Bergman-fantast. Nyligen körde de en Bergmanfestival och i vår serveras New York-publiken Misantropen. Dessutom håller man här den berömda Next Wave-festivalen, en årlig tillställning för experimentell scenkonst.
I den ombyggnadsröriga BAM-administrationen snubblar jag mig fram på jakt efter programchefen Joseph Melillo. I något som liknar ett fyrkantigt leksakshus i masonit utslängt mitt på ett stort golv hittar jag honom bakom högar av programförslag, plattor och insända partitur. Vad som konkret ska ske på de två BAM-scenerna kommande säsonger vill han inte avslöja. Han har dock svårt att förstå varför svenska orkestrar spelar så lite svenskt.
– För oss är det alldeles oerhört viktigt att spela musik som skrivs nu av amerikanska tonsättare. Men vi är också ett land med omfattande invandring där många olika kulturer blandas på ett konstnärligt produktivt sätt och det vill vi ta vara på och visa upp. Vi är inte intresserade av akademiskt experimentell verksamhet utan tycker det är betydligt mer spännande med olika crossoverprojekt. Med det menar Melillo World Music, genreblandningar, annorlunda möten som till exempel när Marianne Faithful sjunger Kurt Weill eller Bach mixas med indonesisk musik i en dansföreställning.
Att förankra Next Wave-festivalens konserter och föreställningar i nuet får för BAM inte betyda litet publikunderlag. När biljetterna står för sextio procent av intäkterna går det helt enkelt inte att vara hur smal och experimentell som helst i den bemärkelsen att man bara skulle rikta sig till ett mycket litet publiksegment. En Pärt-festival skulle de säkert kunna genomföra, de nya transcendentalisterna är populära där som här, men inte några modernistiska Världsmusikdagar.
De har en stor och kvalificerad publik i åldern 30-40 år som gärna betalar 20-40 dollar för en konsert och uppåt 100 dollar för ett gästspel eller en opera. Övriga intäkter kommer från enskilda personer och statliga och kommunala organisationer. Kontroversiellt är att den offensiva cigarettjätten Philip Morris pumpar in mycket pengar i Brooklyn Academy of Music – särskilt just i Next Wave Festival som de sponsrat i tio år – och betalar ett högt pris för sin eventuella kulturgloria.
Presschefen William Murray ser lite förlägen ut när jag för det på tal och det är ett känsligt kapitel i en stad som New York där man knappt kan röka på gatorna utan att bli betraktad som slödder och samhällsparasit. ”Jag hoppas ni kommer att finnas också om ytterligare tio år”, säger BAM:s styrelseordförande Bruce Ratner lite oroat i förordet till årets programbok. Förutom tobaksreklamen är Next Wave-konceptet kanske inte så dumt.
Varför inte lyfta det bästa ur Faluns Folkmusikfestival och Re:Orientfestivalen, spetsa med en dos Stockholm New Music och garnera med Moderna dansteatern?
Göran Persson