200-årsjubilaren Franz Berwald skapar problem för både lyssnare och musiker: är hans musik bra eller inte?  Somliga tycker att den är fantastisk, andra att den är genomusel. Kanske är den både och. Möjligen därför att Berwald inte alltid komponerade efter personliga behov utan snarare sökte framgången och uppmärksamheten i sig.  Visst finns det fullträffar i opuslistan, t ex den egendomligt upprymda och samtidigt vemodigt raffinerade Septetten, som med lyhörd elegans mejslades fram av musiker ur Radiosymfonikerna vid jubileumskonserten i Berwaldhallen i lördags kväll.  Betydligt jobbigare var det för violinisten Bernt Lysell, dirigenten B Tommy Andersson och Radiosymfonikerna i den hoppläst knöliga violinkonserten. Lysell slet med stråken över strängarna och orkestern vevade allt vad den orkade.  Men det hjälpte inte i denna konsert som verkar ha överlevt på några få melodiskt vackra fragment. Som helhet hänger den helt enkelt inte ihop.

Få tonsättare svingar sig från högt till lågt på samma sätt som Berwald. I de musikaliska Berwaldbilder som visades upp i lördags fanns tyvärr ingen av de stora symfonierna med. I stället framförde Radiosymfonikerna Allvarliga och muntra infall, en tonmålning som trots både djärvhet och förfining förlorar på en poserande dramatik och kitschigt insmickrande drag.  Själva huvudnumret vid lördagens jubileumskonsert var emellertid helt nyskrivet: Gunnar Buchts Sinfonie gracieuse ou l’Apothéose de Berwald. Titeln anspelar naturligtvis på symfonierna, som har liknande undertitlar.  Men det är en hyllning från en kollega med betydligt bättre koll på läget. Där Berwald har svårt att hålla den melodiska spänningen vid liv och alltför snabbt driver fram ett frasslut håller Bucht virtuost musiken svävande och balanserar den med största finess, innan han tar ner den med en konstfull gest.  Det är så flott. Musiken fräser och sjuder, rusar och rasar, sträcker ut sig i glittrande kluster eller klirrande klara klanger i celesta och harpa.  Visst finns även här ett poserande och insmickrande drag, men hela anrättningen är upplagd som en fenomenalt delikatessrik meny, där ingen kan klaga på något annat än att det möjligen saknas lite sälta.  Göran Persson