VERKLIGHETEN är storartad. Och Gunnar Bucht en fullblodssymfoniker. Resultatet är fenomenalt. I Buchts musik är människan närvarande, hans musik handlar i någon bemärkelse om mig, även om det är sin egen tillvaro han formar till ljudliga gestalter.  I onsdags uruppförde Stockholms filharmoniker under amerikanen James DePriest – som nästa år tillträder som chefdirigent för Malmö symfoniorkester – Gunnar Buchts nionde symfoni.  Och det startar med diskreta pukor, ett par flöjter och spröda stråkar. Klangerna är varma och utan stress – till en början.

I en plötslig orkesterklang börjar bleckblåset sitt lopp! Frenetiskt larmande tromboner och maniskt dunkande pukor står mot knappt hörbara långsamma stråk. När det stannar upp i en bred orkesterklang känns det som om ett bråddjupt schakt öppnar sig.  När första satsen tunnas ut och slutar i ett barnsligt klirr är spännvidden enorm.  Yttersatserna – som också bär upp Buchts nia – delas av ett intermezzo, en avkopplad och lustfylld promenad.  Helt underbar var sista satsens kantiga vals. Här befann man sig plötsligt kringvandrade i berusat tillstånd på ett tivoli med svajande karuseller i skiftande färger – levande som i en film.