Vi vallas först genom ett grisigt kök innan vi för komma in i Madames puderdosefina plyschvärld där de unga hembiträdena och systrarna Claire och Solange kaxigt ligger och drar sig i den ljusa bulliga sängen. I Peter Bengtsons kammaropera Jungfrurna är Jean Genets drama renodlat och tydligt.
I erotiska nära-döden-experiment fångas maktspelet mellan dem som passar upp och dem som blir uppassade, mellan husbonde och slav. ”Jag hatar tjänstefolk, de krypen”, säger Claire i ett sadomasochistiskt rollspel som Madame. Det hela utspelas i en lägenhet i 1950-talets Paris och de två jungfrurna, hembiträdena, lever i avundsjuka och avsky mot Madame ut sina hemliga fantasier. Den ”riktiga” världen påminns vi om endast som ett svagt trafiksus på avstånd.
Det handlar annars mest om grimaser. Inget är på riktigt och alla gester överdrivs och förvandlar spelet till ironiska kommentarer – som en film i extrem närbild så att perspektiven förvrids till overklighet. Eva Pilats Solange och Anna Eklund-Tarantinos Claire kommer oss i sin skenvärld paradoxalt och nervkittlande nära. Deras nervösa andning och sexuella ångest kryper nästan upp i knät på publiken i Stockholmsoperans rundformade rotunda.
De imponerar verkligen med sitt fenomenala skådespel och vässade virtuositet. Med sin låga altröst gör också Gunilla Söderström en helt perfekt Madame och blir nästan verklig i den överdrivna sovrumsmiljön. Tonsättaren Peter Bengtson har gjort Genets pjäs Les Bonnes – vid svenska teatrar har den satts upp som Jungfruleken – till en musiksaga för vår tid. På typiskt 90-talsmaner plockar han de musikfrukter han anser passar storyn. Ibland kan man tycka att det är för lättvindigt – som när alltför tydliga filmmusikpastischer får illustrera de unga flickornas fascination inför Hollywood – men lika ofta träffar han på ett nästan genialiskt sätt mitt i prick.
Det ödesdigra telefonsamtalet som avslöjar Claire och Solanges komplott mot Madame – och samtidigt betyder deras undergång – ackompanjeras först av den vanliga höga violintonen som signalerar skräck eller dold fara. Så händer något. Som förvirrade tankar under oerhörd stress far musikens stämmor fram och tillbaka. Jag uppfattar det som en musikalisk bild av Claires och Solanges panik när de inser att deras destruktiva lekar plötsligt blivit allvar och obevekligt leder till deras egen undergång.
Lyths regi, Peter Holms kostymer och scenografi smälter i Jungfrurna effektivt samman med Peter Bengtsons koncentrerade och bitvis mycket virtuosa musik. Med glimten i ögat har han själv beskrivit den som ”sado-modernistisk”. Dirigenten Niklas Willén gjorde vid premiärföreställningen ett utmärkt jobb som musikalisk samordnare, och för spännande rörelseregi, bland annat en absurd ”dance macabre”, svarade koreografen Birgitta Egerbladh. Göran Persson