Fem år efter andra världskriget var det serialism och feriekurser i Darmstadt som gällde i musikens Europa. Modernismens atonala trosbekännelser triumferade i konserthus och radioutsändningar och tonsättarna firades som radikala forskare och musikpionjärer.  Ryssen Dmitrij Sjostakovitj däremot for till Leipzig och firade 200-årsminnet av Bachs utträde ur tiden 1750. Impulsen att skriva en modern uppföljare av Das wohltemperierte Klavier kom över honom omedelbart; 24 preludier och fugor i alla tonarter.

Med denna jättecykel för solopiano inledde Janos Solyom i måndags och tisdags – det tar två helkvällar att spela sig igenom den – Sjostakovitj-dagarna i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus. En sorts miniserie som faktiskt mer liknar en jättesatsning på tonsättaren som hela sitt liv arbetade mitt i den ryska kulturkylan. Få har också som Sjostakovitj fått sin musik bekräftad av sin samtid – på ena eller andra sättet. Den har både hyllats och sågats, förbjudits och tagits till nåder, men oavsett om den ansetts subversiv eller anpassad har den alltid tagits på allvar.

Så när Janos Solyom börjar den 24 kapitel långa berättelsen i vänaste C-dur laddar han den med största allvar och koncentration. Ibland tycks musiken beskriva någon sorts sårad stolthet och spelet kan brista ut i Sjostakovitjs egen och mycket personliga specialgenre: ironisk heroism.

I den mest tankfulla kontemplation, när ingen är riktigt beredd, kan också barnet hoppa fram och göra några överraskande piruetter. Men även om kasten ibland kan verka plötsliga, slingrar sig musiken fram enligt en obetvinglig inre logik. Dels tonartsteoretiskt i form av kvintcirkelns fysiska faktum, men också genom musikaliska speglingar, kontraster och reflektioner.  Janos Solyom skapar dessutom med sitt spel en fenomenalt förtätad stämning, full av ensamhet, vemod, hopp och tillförsikt. Och som den pianissimots mästare han är lyckas han till och med spräcka Grünewaldsalens akustik – fast omvänt! Särskilt under andra kvällens känsligaste klanger och fugateman lyckades nämligen inte Konserthusets väggar hålla yttervärldens buller och brus och närliggande musikverksamheter borta. Men egentligen gjorde det ingen större skada. De infantila och bombastiska preludierna, de enkla och dubbla fugorna, de avancerade kontrapunktiska knepen fogades av Solyom samman till en öppen berättelse om självaste livet, och där måste allt få plats. Även den så kallade verkligheten.  Göran Persson