Det mesta var enklare förr. Unga lyssnade på musik som fick föräldrar att undra om världens undergång närmade sig. Vuxna höll sig till trevliga schlagers och en och annan symfoni. Samtida tonsättare skrev musik som ingen begrep och ingen, förutom en och annan kollega, lyssnade på.

Nu är tiden en annan. För inte så länge sedan släppte den skygge modernisten Bo Nilsson en visplatta med Tommy Körberg, och i söndags inledde Eva Dahlgren Helsingfors festspel med sånger skrivna av tonsättaren Anders Hillborg. Ett samarbete som initierades av dirigenten Esa-Pekka Salonen inför en aidsgala på Cirkus i Stockholm för något år sedan.

Och det betraktas verkligen som något oerhört att en så kallad seriös tonsättare har givit sig in i popvärlden. Det är två musikkulturer som möts i ett klingande projekt över gränserna. Samtidigt betonar Esa-Pekka Salonen, som vid premiärkonserterna i söndags i Helsingfors festspelstält dirigerade de svenska radiosymfonikerna, att all musik väsentligen har samma utgångspunkt oavsett genre.  Musik är resultat av mänskliga ställningstaganden och överväganden, och vi människor är trots allt ganska lika. Under det klangliga ytskiktet är det mer som förenar än som skiljer mellan olika musikaliska stilar, menar han.

I Helsingfors har Salonen lett en konstnärlig kommitté med både bildkonstnärer, regissörer och tonsättare inför årets upplaga av festspelen som ”måste vara ett försöksfält för det nya på alla konstens områden, ett tvärkulturellt experiment.  Man kommer i framtiden att beskriva vår tid i ett begrepp som pluralism och övermodig individualism”, skriver han i den överdådiga festivalboken som är tung som två tegelstenar.

Det är bara att ansluta sig till Esa-Pekka Salonens inbjudande vision om ett öppet musiksamhälle och låta sig sugas in i Dahlgrens och Hillborgs mäktiga låtbyggen. Följa låtar som Stenmannen, Bodil, Innan kärleken kom, En gul banan och landa i en tankeväckande absurdistisk tango.  Med melodiskt raffinemang och en tung inkomponerad puls låter Hillborg musiken slå in i publiken med full kraft. Täta växlingar och Dahlgrens röst lockar lyssnaren in i storstadens lustfyllda djungel och ut i romantiskt skimrande skogar.  Emellertid begriper jag inte varför särskilt basar och cellister måste spela så mesigt. Vid konserten på Stockholms central den 10 september hoppas jag att Esa-Pekka säger åt dem att rocka till sig lite.  Göran Persson