Jimi Hendrix sprutade som i trance en gång aceton på sin elgitarr och eldade upp den. Det var en beräknande handling. När Roland Pöntinen gav sig på Alexander Skrjabins nästan omänskligt krävande femte pianosonat under Forums X-taskväll i tisdags, skulle resultatet inte alls blivit så lysande om han hade låtit sig dras med i partiturets känslokonvulsioner. Extasen är ett återkommande tema i musiken, naturligtvis för att det med musik går rätt bra att beskriva extatiska tillstånd.

Men både själva framförandet och lyssnandet är likväl oftast intellektuella akter.  En som skulle ha hållit sig till de extasnära känslorna var Arnold Schönberg. Hans Verklärte Nacht, som i Forums fyra timmar långa poetiska och musikaliska extasundersökning gjordes i en sällan hörd bearbetning för pianotrio, visar tydligt hans melodiska sinne och sentimentala förankring.

Hans senare tolvtonsexperiment framstår alltmer som ett alkemistiskt projekt i romantikens anda. Göran Sonnevi, Magnus William-Olsson och Arne Johnson läste poesi med anknytning till extastemat. Då slog Marie Silkeberg i en av sina dikter upp en välgörande spricka i det upphöjda och sublima: extas har också varit thinner och explorer på sjuttiotalet.  Göran Persson