DET ÄR FEL att tro att den portugisiska pianisten Maria João Pires inte tycker att musiken är viktig bara för att hon ibland hellre gräver i jorden än åker runt och ger konserter.  Inför gårdagens gästspel i Berwaldhallen fick man vackert byta ut den vanliga stora fina flygeln mot en undanställd gammal trotjänare med mindre briljans och volym. Ett instrument som passade både henne och Beethovens tredje pianokonsert betydligt bättre.

För Maria João Pires spel räcker inte konventionella förklaringar om passion och lidelse, erfarenheter och smärta, det har många både usla och medelmåttiga musiker. Hon har däremot den unika förmågan att kunna omvandla visioner till anslag, fraser, avrundningar, pauser, extatiska utbrott och vemodiga suckar.  En sällsynt makt över musikens fenomenologi, den som gör att magen knyter sig eller tårarna kryper upp av ett simpelt ackord.  Det må låta trivialt, men för Maria Pires tycks musiken stå i förbindelse med de andliga och jordliga makterna.

När hon presenterar ett tema handlar det inte om melodisk eller dynamisk design utan om musikens betydelse för henne själv och för lyssnaren.  I går kväll gestaltade hon Beethovens musikaliska utsagor med enorm kraft som också förstärktes av hennes egen fysiska litenhet.

NATURLIGTVIS är hennes spel rasande virtuost. Här finns ingen slump eller slapphet, inga felspelningar, bara fantastiskt avvägda artikulationer och en klarhet som blottlägger varje syftning adresserad till lyssnaren.  Dessutom fungerade samspelet mellan den unge danske dirigenten Thomas Dausgaard och Pires perfekt. Varje vända i sista satsens rondo stämdes av och sattes på plats innan nästa tur tog vid.  Dausgaard lockade också fram de akustiska krafterna i Gösta Nystroems symfoniska dikt ”Ishavet” och fick Radioorkestern att elegant klangpanorera mellan vitt och ishavsblått.  Med piano och celesta som klanglig krydda förstärktes bilden av kylans krispighet. Den kyla som Nystroem hade känt på sin resa till Nordpolen. Göran Persson