På Arvo Pärts senaste CD, med ett mäktigt Magnificat och ett grandiost Te Deum, fångas jag av ett litet stråkstycke på fem minuter – Silouans Song. Detta andante rymmer, trots all energisk melankoli förmedlad av Tallinns kammarorkester, en märkvärdig kärna av livsbejakande klarhet.  Så ser jag i skivans knapphändiga information (märke ECM) att Silouans Song är beställd av Svenska rikskonserter. Närmare bestämt, visar det sig, till Musik vid Siljan. Siljans sång, naturligtvis!  Omedelbart breder min barndoms somrars långgrunda strand ut sig i mitt inre och Pärt ristar där ett märke. Sällan träffar musik så klockrent. Göran Persson