TONSÄTTAREN DANIEL BÖRTZ, huvudfigur i årets tonsättarfestival i Stockholms Konserthus, har alltid varit en byggare. Av små figurer, motiv, enheter, byggstenar, fraktaler – eller vad man nu vill kalla dem – skapar han symfoniska skulpturer av väldiga mått. Alla mejslade i ett enda stort mångskiftande musikaliskt block; Börtz tycker inte om att bryta musikens förtrollning genom satspauser.  Andra halvlek av Börtzfesten inleddes med onsdagskvällens höjdpunkt: uruppförandet av nionde symfonin under Gennadij Rozjdestvenskij. Från det tidigare så utpräglade processtänkandet uppdagades här helt plötsligt heldragna linjer, ett melodiskt utvecklingsarbete och en ny sångbarhet. Kanske beror det på att symfonin skrevs samtidigt som Börtz jobbade med repetitionerna på operan ”Backanterna”.

Det är lätt att fascineras av bildmässigheten i Börtz symfonier; musikens skulpturala dimension har även en motsvarighet i partituren. Det är ingen slump att det hos Börtz förläggare finns en snutt ur femte symfonin inramad och upphängd på väggen som statuarisk och vacker ”paper music”.

Som uppvärmning till sjösättningen av nian ankrade orkestern stadigt i fjärde symfonins bottendjupa C. Här liksom i de flesta av Börtz orkesterverk lyser också hans förmåga att behandla stråkklanger över det mesta. Ackorden skiner som stålblanka ytor – eller som lyriska innerligheter, förtroligt överräckta till lyssnaren.  Men i oboekonserten, skriven 1986, verkar Börtz mera vilsen. Förloppet stabiliseras dock och mellanpartiet formas som en vacker dialog mellan täta stråkklanger och en sparsmakad oboestämma, lysande framförd av Sveriges oboedrottning Helen Jahren.  Imponerande kraft och storartad diktion visade också barytonen Olle Persson och mezzosopranen Anne-Marie Mühle i den brett upplagda åttonde symfonin med texter av Tomas Tranströmer. Ett gästspel av Symfoniorkestern Norrköping.  Men det var fagottisten Milan Turkovic och Stockholms Blåsarsymfoniker som under David Porcelijn på fredagskvällen presterade veckans läckraste blåsning: konserten för fagott, blåsare, slagverk, celesta och harpa från sent sjuttiotal. En varmt färgad musik fylld av snabba kurvtagningar och febrigt flimrande lyrik. Göran Persson