Michail Glinka 1804–57
Valse-Fantaisie (1856)
Speltid ca 6 min
Wolfgang Amadeus Mozart 1756–91
Violinkonsert nr 5 (1775)
Allegro aperto
Adagio
Rondeau: Tempo di Menuetto
Speltid ca 30 min
Pjotr Tjajkovskij 1840–93
Symfoni nr 2 ”Den lillryska” (1872, rev 1880)
Andante sostenuto – Allegro comodo
Andante marziale, quasi moderato
Scherzo: Allegro molto vivace
Finale: Moderato assai – Allegro vivo
Speltid ca 34 min
Michail Glinka var son till en storgodsägare och hela sitt liv ekonomiskt oberoende. Han studerade språk i Sankt Petersburg, men också musik: violin, piano och musikteori. Men att arbeta inom kultursektorn passade inte för en herreman, under flera år jobbade han i stället som statstjänsteman.
Samtidigt tillhörde det hans klass att i ungdomen göra bildningsresor och 1830 bar det iväg till Italien. I Milano hörde och såg han Donizetti dirigera sin opera Anna Bolena och Bellini sin La sonnambula, Sömngångerskan. När hans far dog några år senare återvände Glinka till Ryssland och bestämde sig nu för att ägna sitt liv åt musiken.
Under sina resor som efter Italien gått till bland annat Wien och Berlin knöt han många kontakter, och Siegfried Dehn som undervisat honom i komposition i Berlin sporrade honom att skriva ”rysk” musik. Det var ett gott råd för första operan, den heroisk-patriotiska Livet för Tsaren, blev en stor framgång. Uppföljaren Ruslan och Ludmila blev inte lika framgångsrik, förutom uvertyren som idag ofta framförs i konserthus över hela världen.
Hans Vals-Fantasie finns i tre versioner: den första för solo piano från 1839, en version för liten orkester daterad 1845 och den slutliga versionen för stor orkester från 1856. Här briljerar han med sin fenomenala förmåga att skapa orkesterklanger med både lyster, lustfylld energi och en dos rysk melankoli. Den fick också en lysande recension av Hector Berlioz som beskrev den som ett ”scherzo i valsform”.
Mozart är oftast avbildad vid pianot, men det var som violinist han vid sjutton års ålder anställdes som konsertmästare i ärkebiskopens hovkapell i Salzburg. Det var en tjänst han redan från början var missnöjd med, för lönen var dålig och han kom inte alls överens med den stränge biskopen. Ändå skrev han under den här perioden sina fem violinkonserter. De är alla daterade 1775, men på senare år har man undersökt manuskripten och upptäckt att Mozart, eller någon annan, verkar ha fifflat med årtalen som ändrats flera gånger, både framåt i tiden och bakåt. Analyser av papper och handstil tyder på att den första är skriven tidigare, 1773, sannolikt även den andra.
Konserterna skrevs för att spelas av Mozart själv, eller den italienske violinisten Antonio Brunetti som senare efterträdde Mozart på tjänsten i Salzburg. Under alla omständigheter passade de bra in i pappans satsning på att lansera Mozart som violinvirtuos. ”Du vet egentligen inte hur bra violinist du är. Om du bara kunde göra dig själv rättvisa och spela med djärvhet, själ och eld, som om du vore Europas störste violinist!” eldade pappa Leopold på sonen Wolfgang
För varje ny konsert Mozart komponerade fördjupade och förfinade han sina uttrycksmedel. I sin berömda Mozartbiografi skrev Alfred Einstein om de sena violinkonserterna: ”Plötsligt finns det ett nytt djup och en ny rikedom i Mozarts hela tonspråk”. Det gäller särskilt den femte och sista konserten, vilket antyds redan i tempobeteckningarna där han till allegro, som betyder snabbt, har lagt till ett aperto som betyder öppet, vilket kan tolkas som att musiken ska ges en bredare och mer majestätisk karaktär.
Över huvud taget tar Mozart ut svängarna på ett annat sätt än tidigare. Konserten brukar ofta kallas den ”Turkiska” på grund av att Mozart i sista satsen, som går i huvudtonarten A-dur, lagt in ett mycket tidstypiskt turkiskt avsnitt i a-moll.
Pjotr Tjajkovskij var ofta på kant med De fem, eller den nyryska skolan som de ibland kallas. Det var Milij Balakirev som stod i spetsen för César Cui, Aleksandr Borodin, Modest Musorgskij och Nikolaj Rimskij-Korsakov. De strävade efter en musik i rysk anda och var skeptiska mot allt akademiskt. De respekterade visserligen Tjajkovskijs begåvning, men var misstänksamma mot hans konservatorieutbildning och impulserna från väst.
Men när de hörde andra symfonin med sina inslag av folkmelodier mildrades deras kritik. Framförallt imponerades Rimsky-Korsakov av Tjajkovskijs sätt att närma sig den folkliga musiken. Att symfonin ofta kallas ”den lillryska” har sin grund i att melodierna som ibland hörs har sitt ursprung i Ukraina, som under 1800-talet i folkmun gick under benämningen Lilla Ryssland. Tjajkovskij hade hört melodierna och tecknat ned dem vid ett av sina många besök hos systern Alexandra och hennes man, som skötte ett stort familjegods i den ukrainska staden Kamenka.
Andra symfonin är hans mest positiva och sorglösa och var en omedelbar succé. Tjajkovskij var ändå inte nöjd och gjorde därför en omfattande revidering 1879–80. Det är oftast den versionen som framförs, och första satsen inleds med en folkmelodi som vid varje omtagning får ny färg och harmonisk skepnad. Andra satsen är ett Andante marziale som ursprungligen var tänkt som bröllopsmarsch i det nedlagda operaprojektet Undine. Tredje satsen är ett energiskt scherzo medan finalen inleds med kraftfulla orkesterackord innan den snabba och infallsrika satsen sedan tar fart. Den var för övrigt en av Tjajkovskijs egna favoriter.
© Göran Persson