Programkommentarer

Hem 9 Programkommentarer 9 Rachmaninov Pianokonsert nr 2

Rachmaninov Pianokonsert nr 2

Sergej Rachmaninov
1873–1943

Pianokonsert nr 2 c-moll (1901)

Moderato
Adagio sostenuto – Più animato – Tempo I
Allegro scherzando

Speltid ca 34 min

Sergej Rachmaninovs andra pianokonsert kan vara den mest älskade av alla romantiska pianokonserter. Det är fylld av passion, längtan och romantik, men också välbehag och frid. Rachmaninov hade redan som 19-åring komponerat sitt berömda preludium i ciss-moll, men nu, tio år senare hade mycket hänt. Ett avgörande tillfälle var uruppförandet av hans första symfoni, en händelse som traumatiserade den unge Rachmaninov.

Konserten leddes av tonsättaren och dirigenten Alexander Glazunov, som ska varit berusad, och orkestern var dåligt förberedd. Katastrofen var ett faktum och Rachmaninov smet ut bakvägen. Kritikerna hånade symfonin. De hade inte förmågan, eller ville kanske inte, se igenom det faktum att det var framförandet som var uselt, inte musiken. Efteråt gick Rachmaninov in i en depression, blev apatisk och slutade komponera.

Släktingar som såg bedrövelsen satte honom i kontakt med en läkare, dr Nicolai Dahl, som själv var amatörmusiker. Han frågade Rachmaninov vad för musik han önskade komponera, men inte kunde på grund av sin blockering. Dahl praktiserade en sorts hypnoterapi, som enligt hur den beskrivs i mångt och mycket liknar en sorts mental träning. Rachmaninov har själv berättat hur han under den dagliga hypnosen halvsovande hörde Dr Dahls återkommande mantra: Du kommer att börja skriva din konsert, du kommer att arbeta med stor lätthet, konserten kommer att bli av ypperlig kvalitet.

Terapin blev sannerligen lyckosam, för resultatet blev andra pianokonserten, ett av Rachmaninovs och hela den romantiska pianolitterturens allra största mästerverk. I den magnifika inledningen växter de klocklika breda ackorden från tyst pianissimo till väldig styrka och sätter igång en mäktig stråkmelodi, ackompanjerad av pianots böljande arpeggion.

Andra satsen inleds med dämpade stråkar och en enkel men upphöjt vacker melodi i pianot, som återkommer efter en livlig mellandel. Den bländande virtuosa finalen är både explosiv och varmt känslosam. Konserten är tillägnad Nicolai Dahl.

Göran Persson

Fler programkommentarer