Ludwig van Beethoven
1770–1827

Stråkkvartett nr 9 C-dur – Razumovskijkvartett nr 3 (1808)

Andante con moto – Allegro vivace
Andante con moto quasi allegretto
Menuetto. Grazioso – Trio
Allegro molto

Speltid ca 30 min

I stråkkvartetterna går det att följa Beethoven genom hans olika faser. Här, liksom exempelvis i pianosonaterna, kan man dela in produktionen i tre perioder. Den första omfattar åren 1798 till 1800 och de sex kvartetterna op. 18 som beställdes av och tillägnades furst Franz Lobkowitz. Den sena perioden inföll åren 1824–26 med kvartetterna op. 127, 130,131, 132, 133 (Grosse Fuge) och 135.

Till mellanperioden räknas bland annat de tre så kallade Razumovskijkvartetterna tillägnade den ryske fursten och diplomaten Andrej Razumovski. De hör till Beethovens allra yppersta kammarmusikverk, även om de mottogs med skepsis av samtiden. Kritikerna menade att musiken var svår, närmast bisarr. Beethoven besvarade påhoppen i ett berömt uttalande med att kvartetterna inte var skrivna för dem, utan för framtiden. Vilket kom att visa sig vara sant.

Kvartetterna har nästan symfonisk karaktär och ställer oerhört höga speltekniska krav på musikerna. Den här livsbejakande tredje och sista Razumovskijkvartetten förebådar i vissa delar Beethovens sena kvartettskapande där han spränger alla gränser och konventioner. Till exempel den mystiska inledningen med stillastående ackord utan egentlig riktning, harmoniskt svävande musik utan utpräglat tema. Men atmosfären skiftar snart och övergår i ett livligt allegro. Det ljusa humöret får en skarp kontrast i andra satsens passionerade vemod och tredje satsens graciösa menuett. Den magnifika finalen inleds med ett långspunnet tema som likt en fuga återkommer i alla stämmorna, men utvecklas efterhand till ett sprakande musikaliskt fyrverkeri.

© Göran Persson