Franz Schubert
1797–1828
Der Wanderer D 489c, version för piano arr Franz Liszt
Speltid ca 8 min
Der Müller und der Bach ur Die schöne Müllerin, version för piano arr Franz Liszt
Speltid ca 5 min
Frühlingsglaube D 686, version för piano arr Franz Liszt
Speltid ca 3 min
Die Stadt ur Schwanengesang, version för piano arr Franz Liszt 3 min
Am Meer ur Schwanengesang, version för piano arr Franz Liszt
Speltid ca 4 min
——————-
Fantasi C-dur ”Wandererfantasien” för piano (1822)
Allegro con fuoco ma non troppo
Adagio
Presto
Allegro
Speltid ca 22 min
Ett återkommande tema i Franz Schuberts sånger är ”vandraren”. Han komponerade två sånger med titeln Der Wanderer, och sångcykeln Die Schöne Müllerin med texter av Wilhelm Müller handlar om en ung mans vandring i naturen, där mötet med en lika ung mjölnerska utgör en höjdpunkt. Vid några musikaliska salonger i Wien runt 1838 hörde Franz Liszt flera av Schuberts sånger, och de ”rörde mig till tårar”. Liszt var också en mästare på att anpassa musik skriven för andra instrument – eller röst! – till pianot och skapade fantasifulla tolkningar av många av Schuberts sånger.
Effektfullt gestaltar han i Der Wanderer sångens budskap om främlingskap och oro, men även förtröstan och glädje över de vackra omgivningarna som den unge vandraren möter. Skiftningar mellan vemod och lugn möter vi också i Der Müller und der Bach, medan Frühlingsglaube i Liszts finstämda arrangemang lätt associerar till en rofylld vårpromenad. Kontrasten till den bullrande och farliga staden som den gestaltas i Die Stadt är stark, och i den vackra och oroande Am Meer, Vid havet, hör vi både längtan och havets mörka djup.
Av Schuberts ofta småskaliga och intima atmosfär som vi är vana vid från hans pianostycken och romanser finns i Wandererfantasien nästan inga spår. I stället blommar han ut i storslagen heroism med kraftigt attackerande rytmer, breda arpeggion och breda ackord. I andra satsens inledning presenteras vandrartemat från sången Der Wanderer som sedan ligger till grund för en rad variationer. Tredje satsen är ett magnifikt och hetsigt scherzo medan finalen inleds som en fuga men byter skepnad och förvandlas till ett virtuost pianistiskt fyrverkeri.
Det här är Schuberts speltekniskt mest svårbemästrade stycke. Han kunde själv inte spela det tillräckligt bra och lär ska ha utbrustit: ”Djävulen får spela det här stycket!” Det förvånar inte att Franz Liszt fascinerades även av Wandererfantasien och arrangerade den både för piano med och orkester och för två pianon.