Richard Strauss 1864-1949
Don Juan, 1888
Speltid cirka 17 min
Legenden om Don Juan finns i en rad olika versioner. Den uppstod i Spanien under 1600-talet och grunden är alltid densamma: Don Juan förför en rad kvinnor som han överger och sedan på slutet dör han. I Mozarts opera Don Giovanni har Lorenzo da Ponte utformat librettot så att en staty, Stengästen, får liv och drar ned Don Juan i underjorden. I sin storslagna tondikt Don Juan använder sig Richard Strauss i stället av österrikaren Nikolaus Lenaus version av legenden där den notoriske förföraren reflekterar över sitt sexmissbruk och till slut kommer till insikt om att han gått för långt. I en duell låter han sig därför dödas genom att sänka värjan och låta motståndaren, en av de duperade kvinnornas fäder, genomborra hans hjärta.
Richard Strauss var tjugotre år när han gjorde de första skisserna till Don Juan 1887. Han hade just brutit upp med sin tidigare flickvän och nu träffat blivande hustrun operasångerskan Pauline de Ahna. Han var dödligt förälskad när han komponerade tondiktens berusande kärleksteman och till skillnad från storyns Don Juan var Pauline och Richard Strauss varandra trogna hela livet. Liksom han hade funnit den stora kärleken hade han också hittat hem i musiken. I Don Juan har Richard Strauss helt funnit sin stil och inledningen är sannerligen magnifik, där den kärlekshungrande Don Juan rusar fram och tar omvärlden med storm. Vi kan sedan följa hans passionerade äventyr fram till det ofrånkomliga slutet.
Richard Strauss dirigerade själv uruppförandet i november 1889. Han var då tjugofem år och redan på väg att etablera sig som en av tysklands största kompositörer och musikprofiler.
Anders Hillborg, f 1954
Cold Heat, 2010
Ca 14 min
Cold Heat beställdes av Berlins filharmoniker och uruppfördes i januari 2011. Det var första gången någonsin som Berlinorkestern, som anses vara en av världens allra främsta, beställde nyskriven musik av en svensk tonsättare. Anders Hillborg är utan överdrift, Sveriges internationellt mest uppmärksammade tonsättare . Inte minst har han hyllats i USA genom sitt samarbete med Esa-Pekka Salonen och Los Angeles Philharmonic, som uruppfört flera av hans verk. Och när Cold Heat spelades i London pratade de brittiska kritikerna om en Richard Strauss i vår tid.
I likhet med många kompositörer i sin generation har Hillborg mycket av pop, rock och jazz inympat i sitt musikaliska blodomlopp. Det var också ur det egna musicerandet som driften att komponera växte fram. Han sökte sig till Musikhögskolan i Stockholm där han först studerade kontrapunkt och sedan komposition för Gunnar Bucht. Hillborgs musik är ofta både intrikat och virtuos med bländande elegant orkesterbehandling. Och det gäller i högsta grad för Cold Heat, som han tillägnade kvällens dirigent David Zinman, som också dirigerade uruppförandet i Berlin.
Hillborg tycker om motsägelsefulla titlar. Det skapar bilder, menar han. I Cold Heat finns både en hetta med mycket aktivitet där det bubblar som ur en vulkankrater och samtidigt en sorts klingande iskyla. Här finns ett rytmiskt driv men också raffinerade klanger som breder ut sig mot korta uppbrutna motiv. Stråkarna flätas samman och skapar en febrig, drömlik atmosfär. Och de breda ackorden i blekblåset får extra kraft med attacker från pianots djupaste register. I Cold Heat har Hillborg också lånat motiv från sig själv, nämligen ut Exquisite corpse som han skrev för Kungliga filharmonikerna och uruppfördes här i Stockholms Konserthus 2002.
Johannes Brahms, 1833–1897
Symfoni nr 1 i c-moll opus 68, 1876
Speltid cirka 45 min
Un poco sostenuto – Allegro
Andante sostenuto
Un poco allegretto e grazioso
Adagio – Allegro non troppo, ma con brio
Johannes Brahms första symfoni värktes fram under många år, inte sällan med stor vånda. Han sade själv att det hade tagit honom tjugoett år från de första skisserna till färdig symfoni. Men det var långt ifrån hans första orkesterverk. Parallellt med symfonin komponerade han orkesterserenaderna opus 11 och 16, den första pianokonserten, Haydnvariationerna och det stora Ein Deutches Requiem för kör, sångsolister och orkester.
Men när det gällde första symfonin kände sig Brahms periodvis närmast förlamad av prestationskrav från förebilden Beethoven. Som kompositör var han också genomgående mycket självkritisk och lät sig aldrig nöjas med första utkastet till en tematisk idé utan experimenterade och skrev om, vred och vände, förkastade och gjorde nytt. Men det var ett arbete som här verkligen gav utdelning för Brahms första symfoni är inget annat än ett mästerverk. Ett storslaget symfoniskt bygge utformat med stramhet och laddning, skönhet och finess.
Många som kommenterat symfonin har jämfört den med Beethovens symfonier och en historia säger att en lyssnare efter ett framförande påpekade att finalen påminner om Beethovens kända An die Freude-tema i nionde symfonin. Den buttre Brahms ska ha svarat att ”det hör väl varenda åsna”. Kanske symfonin i vissa avseenden påminner om Beethoven, men den är ännu mer ett alldeles eget och unikt mästerverk.