Programkommentarer

Hem 9 Programkommentarer 9 Sjostakovitj: De femton stråkkvartetterna

Sjostakovitj: De femton stråkkvartetterna

Den ryske tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj (1906-75) växte upp S:t Petersburg. Hans mamma var pianopedagog och han fick sin första musikundervisning i hemmet. Som 13-åring började han studera komposition och piano vid musikkonservatoriet i hemstaden. Examensarbetet blev första symfonin från 1925, som omedelbart gjorde honom berömd. Han var bara 19 år men hade redan en tydligt utvecklad personlig stil. Under studietiden dog hans far och familjen hade det periodvis svårt och Sjostakovitj arbetade som biografpianist för att bidra till familjens försörjning. Genom hela livet hade han ett komplicerat förhållande till den politiska makten i hemlandet. När Josef Stalin besökte en föreställning av operan Lady Macbeth från Mtensk (senare Katerina Ismajlova) på Bolsjojteatern i Moskva blev han förfärad. Den efterföljande artikeln ”Kaos i stället för musik” i tidningen Pravda inledde en klappjakt på Sjostakovitj.  Några år senare skrev han därför sin symfoni nr 5, ”som svar på rättvis kritik”. Den musik han komponerade en tid efter detta var mer återhållen i form och tonspråk. Ingen vet helt säkert, men Sjostakovitj var förmodligen lojal med socialismen men samtidigt kritisk till det som begränsade livsvillkoren för honom som konstnär. Han hade ofta svårt att leva upp till partiets förväntningar på honom och samtidigt vara ärlig mot sina egna konstnärliga visioner. Han var rädd för sitt liv men lärde sig att navigera i det politiskt styrda Sovjetiska konstlivet. Vad han innerst inne egentligen tänkte och tyckte är det ingen som riktigt vet. Med sin förkärlek till dolda koder och meddelanden finns det sannolikt mycket kvar att dechiffrera och läsa ut i hans enorma produktion. Han var fysiskt svag under de senare åren och fick i slutet av 1960-talet diagnosen polio. Efter att ha drabbats av lungcancer och flera hjärtattacker dog han på ett sjukhus i Moskva 1975, 69 år gammal.

Kvartetterna

Nr 1 C-dur op. 49

I                       Moderato

II                     Moderato

III                   Allegro molto

IV                    Allegro

 

Kammarmusiken hade mognat länge inom Sjostakovitj innan han komponerade den första stråkkvartetten. Stormen efter den tillbakadragna fjärde symfonin och framgången med femte – ”en sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik” – hade just lagt sig. Med tanke på hur många stråkkvartetter det skulle bli var det en sen start. Han var själv redan 32, dottern Galina hade fyllt två och sonen Maxim var nyfödd. Men det var en tid av lugn och han skrev kvartetten under en och en halv månad försommaren 1938. ”Jag såg framför mig scener från min barndom, ljusa och naiva känslor som fick mig att tänka på våren”, har Sjostakovitj själv kommenterat. Musiken följer en rysk tradition från Borodin och Tjajkovskij men ändå är omisskännligt Sjostakovitj. ”Jag började utan några särskilda idéer eller känslor och tänkte att det nog inte skulle bli något av det. Det var mer som en övning. Jag skriver ofta saker som inte publiceras.” Men stråkkvartettformen fångade Sjostakovitj och kom att bli en av hans mest spännande och utvecklande genrer. I slutet av den första kvartetten jagar ljusa stämmor fram i en avskalad neoklassisk stil. Hans verklista omfattade redan fem symfonier och flera andra banbrytande verk, men ännu har han inte hittat sin helt personliga kvartettkaraktär.

 

Nr 2 A-dur op. 68

I                      Overture: Moderato con moto

II                     Recitative och Romance: Adagio

III                   Waltz: Allegro

IV                    Theme with Variations: Adagio

 

Det tog Sjostakovitj bara nitton dagar att komponera den andra kvartetten, trots att den tillsammans med den allra sista är längst av dem alla med en speltid på över 35 minuter. Innan han skrev denna andra stråkkvartett hade han redan hunnit fullborda sina sjätte, sjunde och åttonde symfonier. Det verkar som om han ännu var osäker på kvartettformen. Nu befann sig Sjostakovitj i staden Ivanonvo trettio mil från Moskva i ett hus som ryska staten ställt i ordning för kompositörer och författare. Det var en kreativ period för Sjostakovitj. Under sin vistelse i huset – som för övrigt var mycket spartansk inrett så det fanns inte mycket annat att göra – komponerade Sjostakovitj förutom den monumentala kvartetten även pianotrion op. 67. De båda verken uruppfördes samtidigt 14 november 1944, i trion satt tonsättaren själv vid pianot. Från konstnärsbostaden i Ivanovo skriver Sjostakovitj till vännen och tonsättaren Shebalin, som nyligen hade fått Stalinpriset för sin femte och folkligt inspirerade femte stråkkvartett, den slaviska: ”Jag påmindes om att det nu är tjugo år sedan vi första gången sågs. Jag är upptagen med att komponera en kvartett och har idag avslutat andra satsen och börjat på den tredje. För att fira det nämnda jubileet vill jag tillägna kvartetten dig.” Kriget var i full gång och de båda vännerna möts i musiken. Inslagen av folkmusik är uttryck för deras gemensamma lojalitet med Ryssland i kriget mot Tyskland.

 

Nr 3 F-dur op. 73

I                    Allegretto

II                   Moderato con moto,

III                  Allegro non troppo,

IV                   Adagio (attacca)

V                     Moderato

 

Sjostakovitj komponerade bara ett enda verk under 1946, den tredje stråkkvartetten som uruppfördes den 14 december. Att han inte skrev något mer det här året ger en signal om hur han upplevde tillvaron. Han hade tidigare varit uttalat rädd för sitt liv i samband med operan Lady Macbeth från Mtsensk/Katerina Ismajlova som uppfattades som folkfientlig av Josef Stalin och innebar att han drog tillbaka sin fjärde symfoni. Efter krigsslutet hade motsättningarna mellan öst och väst trappats upp och det kalla kriget var ett faktum. Stalin hade rekryterat den hårdföre politikern Andrei Zhdanov för att skapa en sovjetisk kulturpolitik. En tid av stark konstnärlig censuren startade. Nobelspristagaren Pasternak hade börjat skriva Doktor Zjivago, men romanen kunde inte ges ut förrän 1957, då på italienska. Och Sjostakovitj nionde symfoni togs emot med missnöje. Symfonin borde ha uttryckt större glädje och nationellt patos efter krigssegern, varit mer som Beethovens nia, menade man. Utrensningen av musik som inte föll Stalin-staten i smaken drabbade även Prokofjev, Chatjaturjan och andra. Sjostakovitj kände sig tvingad att dra tillbaka sin tredje stråkkvartett en kort tid efter uruppförandet, liksom flera andra verk han komponerade under den här tiden. Men den förbjudna musiken hade ett liv under jorden. Den framfördes i hemlighet, i slutna sällskap med särskilt inbjuden publik.

 

Nr 4 D-dur op. 83

I                     Allegretto

II                    Andantino

III                   Allegretto (attacca)

IV                   Allegretto

Sjostakovitj arbetade i motvind, men likväl var han Rysslands internationellt mest hyllade och uppmärksammade kompositör. Han hade sedan krigsslutet 1945 varit aktiv inom landets fredskommitté och fick därför representera Sovjet vid den Kulturella och vetenskapliga konferensen för världsfreden i New York 1949. Egentligen ville han inte åka, men insåg att han inte hade något val. För som man sa: ”Stalin tyckte om att ställa en människa ansikte mot ansikte med döden och därefter få honom att dansa efter sin pipa”.  Sjostakovitj tal vid konferensen innehöll skarpa angrepp på väst och tonsättare som Stravinsky – som Sjostakovitj i själva verket ansåg vara 1900-talets största! Trettiotusen åhörare jublade när han spelade Scherzot ur sin femte symfoni på piano. Men det var kalla krigets dagar och både politiker och andra var misstänksamma. Journalister ställde försåtliga frågor som Sjostakovitj inte kunde besvara öppet utan risk för repressalier vid hemkomsten. Han lämnade delegationen i förtid och skrev en kritisk rapport som citerades i New York Times: ”Sjostakovitj påstår att USA är rädd för hans musik”.  Svårigheterna med censuren och kulturpolitiken vid den här tiden märks i musiken som kan delas upp i två kategorier: musik som stryker partiet medhårs och verk utan konstnärliga kompromisser. Den fjärde stråkkvartetten tillhör den senare kategorin och kunde inte uruppföras förrän flera år senare, efter Stalins död 1953.  Idag är det intressant att försöka uppfatta vad i musiken det var som uppfattas som estetiskt hotfullt av den ryska maktapparaten.

 

Nr 5 B-dur op. 92

I                      Allegro non troppo (attacca)

II                    Andante/Andantino (attacca)

III                   Moderato – Allegretto

 

Femte stråkkvartetten komponerades 1952 men framfördes första gången året efter. Stalins död 1953 innebar en tid av lättnad, åtminstone tillfälligt. Två år tidigare hade Sjostakovitj deltagit vid Bach-jubileet i Leipzig med anledning av att det var 200 år sedan Bach dog. Han satt i en jury för pianister och inspirerades att liksom Bach skriva 24 preludier och fugor i alla tonarter för piano – det blev ett kontrapunktiskt mästerverk och en av Sjostakovitj viktigaste kammarmusikaliska manifestationer. På flera sätt kom intresset för Bach att få betydelse för Sjostakovitj musik. Liksom Bach byggde Sjostakovitj ibland teman med utgångspunkt från bokstäverna i sitt namn. Han transkriberade bokstäverna i sitt namn till tysk stavning och tog första bokstaven i förnamnet och de tre första i efternamnet; Dmitri Schostakowitsch blev tonerna D Ess C H . I alla kvartetterna fram till och med den briljanta och mångfasetterade åttonde kvartetten använder han sitt namn i olika teman. Femte kvartetten har också flera tematiska likheter med den kraftfulla och tionde symfonin där han använder tonerna D Ess C H i finalen. Vissa av satserna i de tidigare kvartetterna ska framföras attacca, men i den femte spelas alla satserna attacca, alltså utan uppehåll.

 

Nr 6 G-dur op. 101

I                   Allegretto,

II                  Moderato con molto,

III                 Lento (attacca)

IV                  Lento – Allegretto

 

När Sjostakovitj skrev sin sjätte stråkkvartett befann han sig på smekmånad i Komarovo utanför S:t Petersburg. Mycket hade hänt sedan den femte stråkvartetten några år tidigare. Stalin var borta. Liksom även vännen Sergej Prokofjev. Till allt elände hade hans fru Nina hade plötsligt insjuknat i början av 1954 och dog kort därefter. En tid senare dog även hans mamma, som han alltid haft en nära relation med. Men Sjostakovitj tycktes hämta sig snabbt från all sorg. I juli 1956 gifte om sig med den 32-åriga Margarita Kainova, som var aktiv inom det sovjetiska kommunistpartiets ungdomsförbund, Komsomol (Kommunistitjeskij Sojuz Molodjozji). Med Sjostakovitj komplicerade förhållande till partiet kan man förstå att hans vänner ställde sig undrande till hans nya äktenskap. De skilde sig också några år senare. Men just nu, när han skriver sin sjätte stråkkvartett var han lycklig och musiken flödar av bekymmersfri lätthet. Genom sin klara form och naturliga enkelhet återknyter den här kvartetten stilmässigt till den första. Han har tillfälligt gjort sig fri från de traumatiska upplevelserna de senaste åren och uttrycker för första gången sedan den tionde symfonin att han är helt nöjd med vad han komponerat.

 

Nr 7 fiss-moll op. 108

I                    Allegretto (attacca)

II                   Lento (attacca)

III                  Allegro – Allegretto

Sjunde stråkkvartetten från 1960 är tillägnad Sjostakovitj första fru, Nina. Hon dog 1954 men skulle fyllt 50 det här året. Det är en av de allra kortaste kvartetterna, men inte desto mindre intensiv. Relationen mellan Sjostakovitj och Nina hade varit komplicerad; de hade båda haft relationer vid sidan av äktenskapet. De skilde sig när Sjostakovitj inledde en relation med den unga pianisten Jelena Konstantinovskaja, men gifte sedan om sig igen. Nina var också mamma till hans barn. Att han valde tonarten fiss-moll som man ofta förknippar med smärta och lidande är ingen tillfällighet. I sin ursprungliga plan för stråkkvartetterna tänkte han sig att komponera 24 stycken, alla i olika tonarter efter ett speciellt schema där nästföljande kvartetts tonart ligger på tersavstånd ner från den föregående kvartetten. Men i den sjunde kvartetten gör han ett avsteg som för att hylla och sörja sina barns mamma. I den kommande åttonde kvartetten i c-moll är han tillbaka enligt schemat medan han i den nionde åter gör ett avsteg, men bara för komma rätt i tonartschemat inför de följande kvartetterna. De tre kvartetterna sju, åtta och nio, med den helt centrala åttonde kvartetten i mitten, är något av det mest betydande som någonsin komponerats för stråkkvartett.

 

Nr 8 c-moll op. 110

 

I                   Largo (attacca)

II                 Allegro molto (attacca)

III                Allegretto (attacca)

IV                 Largo (attacca)

V                   Largo

 

Sjostakovitj skrev den åttonde stråkvartetten i Dresden i forna Östtyskland där han officiellt befann sig för att skriva musik till en film, Fem dagar, fem nätter. De allierades bombningar bildar fond för filmens handling där Sovjetiska soldater hjälper till att återställa resterna av konstsamlingen i ruinerna av slottet Zwinger. Men det är bara en parentes. Det är åttonde stråkvartetten som är det bestående mästerverket efter turen till Dresden. Musiken är extremt koncentrerad och bärs fram av bländande skönhet och kraft. Den komponerades en kort tid efter två traumatiska händelser i Sjostakovitj liv, dels att han just fått diagnosen polio, dels att han motvilligt sett sig tvungen att gå med i det kommunistiska partiet. Kvartetten tillägnades ”minnet av fascismens och krigets offer”.  Hans son Maxin har tolkat det som alla offer för totalitarism världen över, medan dottern Galina säger att Sjostakovitj tillägnade den sig själv och att de ryska myndigheterna ändrade dedikationen i efterhand. Kanske ligger det något i dotterns antagande. Kvartetten öppnar med temat som Sjostakovitj byggt kring sitt eget namn, D Ess C H (Dmitri Schostakowitsch). Temat återkommer därefter i kvartettens alla fem satser som spelas utan uppehåll. Just den inledande frasen är något av Sjostakovitj personliga signatur och återkommer i flera andra verk: första cellokonserten, tionde symfonin, första violinkonserten, femtonde symfonin och andra pianosonaten. Sjostakovitj åttonde stråkkvartett är hans ojämförligt mest spelade och populära och finns även i ett ofta framfört arrangemang för stråkorkester.

 

 

 

 

Nr 9 Ess dur op. 117

 

I                      Moderato con moto (attacca)

II                     Adagio (attacca)

III                   Allegretto (attacca)

IV                    Adagio (attacca)

V                      Allegro

 

Kvartetterna sju, åtta och nio rör sig kring Sjostakovitj eget liv och beskrivs ibland som de personliga kvartetterna. Nummer sju tillägnade han sin första hustru, Nina, den andra kretsar kring honom själv, och denna, den nionde, tillägnades hans tredje hustru, musikforskaren Irina Antonovna som han gifte sig med 1962. En första version av kvartetten hade han förstört. ”I ett anfall av hälsosam självkritik eldade jag upp den i spisen”, kommenterade han själv händelsen. De tre kvartetterna har mer gemensamt än dedikationerna. Alla satserna spelas exempelvis i ett svep utan uppehåll, något som är unikt för Sjostakovitj hela produktion. I den här kvartetten tar Sjostakovitj också ut riktningen mot de senare kvartetterna. Han experimenterar med formen och tar ut svängarna med karga klanger och kraftfulla bitande ackord. Samma tendens finns även i symfonierna tretton och fjorton som också skrevs vid den här tiden. Musiken är synnerligen kontrastrik och formligen flödar av energi. Samtidigt är den mer optimistisk än de båda föregående vilket också signaleras av tonarten ess-dur.

 

Nr 10 Ass-dur op. 118

I                     Andante,

II                    Allegretto furioso,

III                   Adagio (attacca)

IV                   Allegretto – Andante

 

Sommaren 1964 tillbringade Sjostakovitj i den armeniska staden Dilijan där Sovjetunionen hade en arbetsbostad för kompositörer. Där slutförde han sin tionde stråkkvartett, tillägnad den yngre polske tonsättarkollegan Mieczyslaw Weinberg som hade evakuerades till Sovjet när andra världskriget bröt ut. Sjostakovitj var mycket imponerad av Weinberg och de blev med åren nära vänner. När Weinberg arresterades på femtiotalet, anklagad för ”borgerligt judisk nationalism” skrev Sjostakovitj till Lavrentij Berija som var chef för underrättelsetjänsten NKDV (det som senare blev KGB) i ett försök att få honom fri. Skulle även Weinbergs fru arresteras lovade Sjostakovitj att ta hand om deras dotter. Men genom Stalins död 1953 lättade trycket på landets konstnärer och Weinberg gick till sist fri. Kanske är kvartettens lugna och varma grundton en beskrivning av Weinberg själv. Den upphöjda känslan återknyter också till den åttonde stråkkvartetten. Den genomgående stämningsfulla karaktären bryts bara av andra satsens våldsamma och aggressiva energi. Liksom den åttonde kvartetten har även den här arrangerats för stråkorkester.

 

Nr 11 f-moll op. 122

 

I                      Introduction – Andantino (attacca)

II                     Scherzo – Allegretto (attacca)

III                    Recitative – Adagio (attacca)

IV                     Étude – Allegro (attacca)

V                      Humoresque – Allegro (attacca)

VI                      Elegy – Adagio  (attacca)

VII                      Finale – Moderato

 

Medlemmarna i den legendariska Beethovenkvartetten var alla nära vänner till Sjostakovitj och kvartetten uruppförde tretton av hans femton stråkkvartetter. Tredje och femte kvartetterna tillägnades ensemblen som kollektiv medan kvartetterna elva till och med fjorton tillskrevs medlemmarna individuellt. Nummer elva hedrar minnet av andreviolinisten Vasili Shirinsky som hade gått bort i augusti 1965. Hans död kom som en chock. De övriga ville upplösa ensemblen men övertalades av Sjostakovitj att fortsätta. Kvartetten var en nationell institution och deras arbete var för viktigt för att upphöra, menade Sjostakovitj. Elfte stråkkvartetten består av sju tätt sammanlänkade satser, melankoliska, bittra och kryddade med ackordfrämmande toner som tycks uttrycka att det som hänt inte är rätt. Kvartetten uruppfördes på den ryska tonsättarklubben i Moskva. Den framfördes även vid en konsert i Leningrad några dagar senare där Sjostakovitj själv medverkade på piano som ackompanjatör i av sina sångcykler. Han var nervös. På grund av sin polio hade ha inte framträtt på två år och problemen med högerhanden fanns kvar. Efter konserten eskorterades han tillbaka till hotellet där han drabbades av en hjärtattack. Först efter tre månader kände han sig helt återställd, men från och med nu var döden en ständigt närvarande följeslagare.

 

Nr 12 Dess-dur op. 133

I                      Moderato,

II                     Allegretto – Adagio – Allegretto

 

Den här kvartetten tillägnades Beethovenkvartettens försteviolinist Dmitrij Michailovitj Tsiganov och är komponerad i början av 1968. Sjostakovitj närmade sig 62 och var en etablerad och respekterad kulturpersonlighet. Men han tillhörde inte avantgardet. En yngre generation med Arvo Pärt, Alfred Schnittke och Sofia Gubajdulina experimenterade med musik som var uppbyggd kring tonserier. Sjostakovitj tyckte däremot om att leka med toner och matematiska tal. Den tolfte kvartetten öppnar med en figur i cellon som snarlikt en tolvtonsserie avverkar alla tonerna i den kromatiska skalan. Men på det sätt han utformat figuren är den likafullt stadigt förankrad i tonarten Dess-dur. Valet av tonarter i kvartetterna följer ett uttänkt schema, annars kanske han skulle undvikit just Dess-dur som inte ligger helt bra till för stråkinstrument. För att fylla tomrummet efter den bortgångne andreviolinisten Shirinsky hade Beethovenkvartetten värvat Nikolaj Zabavnikov, men i inledningen i första satsen till den tolfte kvartetten hörs bara förstafiol, viola och cello. Andra violin har paus. Det först i takt 34 som andraviolinen träder in för första gången. På så vis speglar Sjostakovitj det faktum att kvartetten hade spelat tillsammans i 34 år och som en hyllning till sin företrädare låter Sjostakovitj den nye andreviolinisten vänta i 34 takter innan han gör sin första insats i kvartetten.

 

Nr 13 b-moll (bess-moll) op. 138

I                     Adagio – Doppio movimento – Tempo primo

 

Sjostakovitj fysiska hälsa blir allt sämre. Den trettonde kvartetten komponerades 1969-70 mellan de återkommande vistelserna på en ortopedisk klinik i staden Kurgan. Den är tillägnad Beethovenkvartettens violaspelare Vadim Vasilievitj Borisovsky och har en av kvartettlitteraturens mest utmanande och krävande violastämmor. Sjostakovitj känner att tiden håller på att rinna ut och han rör sig i ett mörkt dödsridet musiklandskap. Violan börjar ensam med en melodi som liksom den tolfte kvartetten innehåller alla tolv tonerna i den kromatiska skalan. Ur den hämtar han allt material som sedan återkommer genom hela kvartetten som är skriven i en enda lång tredelad sats. Mellan tolfte och trettonde kvartetterna hade han komponerat en sonat för violin och piano, fjortonde symfonin och musik till Kung Lear, en film av den avantgardistiske regissören Grigorij Kosintsev. Verken är nära besläktade med varandra, både till uttrycket och till sättet han använder sig av avancerade melodiska strukturer. Men liksom tidigare går han aldrig utanför de traditionella tonartsramarna. I den här kvartetten tar han till andra okonventionella medel, som att musikerna slår med stråken på instrumentkroppen och använder det mer som ett slagverk. Något som hade blivit vanligt inom konstmusiken i väst, men ännu inte fått genomslag bland de sovjetiska tonsättarna.

 

 

Nr 14 Fiss-dur op. 142

I                     Allegretto,

II                   Adagio (attacca)

III                  Allegretto – Adagio

 

Sjostakovitj var en stor beundrare av Benjamin Britten. De hade träffats och lärt känna varandra under 1960-talet och Sjostakovitj tillägnade Britten sin fjortonde symfoni. När Sjostakovitj sommaren 1972 gjorde en resa till Irland passade han på att också besöka Britten i hans hem i den engelska lilla kuststaden Aldeburgh. Kanske inspirerades Sjostakovitj av ljuset och stränderna i den pittoreska staden, för det dödsmärkta mörkret som är så närvarande i den trettonde kvartetten har svept undan och lämnat plats för förtröstan. Den här kvartetten är den sista som tillägnades medlemmarna i Beethovenkvartetten och här det cellisten Sergej Petrovitj Shirinskij som är i blickfånget. I tredje satsen har Sjostakovitj genom ett invecklat system omvandlat Shirinskijs namn till ett musikaliskt tema och han har även citerat ur arian ”Sergej, min kära” ur sin egen opera Lady Macbeth från Mtensk. Liksom violan fick träda fram i en ledande roll i den trettonde kvartetten har nu cellon övertagit huvudrollen.  Men det är inte fråga om traditionellt virtuos solospel, utan att instrumentet bär fram kvartettens starka uttryck och står emot de övriga instrumentens försök att med starka dissonanser slå hål på den strimma av hopp som trots de karga klangerna genomsyrar kvartetten.

 

Nr 15 ess-moll op. 144

I                     Elegy – Adagio (attacca)

II                    Serenade – Adagio (attacca)

III                   Intermezzo – Adagio (attacca)

IV                   Nocturne – Adagio (attacca)

V                     Funeral March – Adagio molto (attacca)

VI                    Epilogue – Adagio

 

Den femtonde och sista kvartetten är en av Sjostakovitj mest känslosamma kompositioner. De sex satserna går alla i den dystraste av tonarter, ess-moll, med tempobeteckningen adagio, långsamt, och spelas utan uppehåll. Sjostakovitj hade bara ett år kvar att leva och det är musik som är märkt av dödens närhet. De sista satserna komponerades på ett sjukhus i Moskva. Flera av hans vänner hade redan försvunnit de senaste åren och kvartetten kan beskrivas som ett kammarmusikaliskt requiem; en mässa för de redan döda och för döden som ska komma. Sjostakovitj var ingen utåtriktad person, snarare skygg och tillbakadragen. Han var ofta sjuk och livet beredde honom inte någon särskild glädje. Som följeslagare i tillvaron kände han ofta skräck och fruktan. I ett brev till vännen och kollegan Isaak Glikman några år tidigare skrev Sjostakovitj: ”Människor tycker om att kokettera med att säga att om de fick leva om sitt liv, skulle de gärna göra det på samma sätt. Jag skulle säga – nej, tusen gånger om, nej!” I den sista kvartetten sammanfattar Sjostakovitj sin livssyn med allt från våldsam klagan till sakralt vemod. Men den rymmer också en sällsam skör skönhet. Ingen har väl gestaltat mörkret vackrare än som Sjostakovitj i denna sin sista stråkkvartett.

Fler programkommentarer